Kampen mot bulimi

Satt och hetsåt i en timme. Ställde mig sen framför toalettstolen och spydde. Har nog inte spytt så mycket som idag. Jag åt inte upp allt, dels för jag inte ville det. Dels för jag tyckte det räckte och avslutade det hela med att svepa ner ett stort glas fuskcola och sen var jag sprängfärdig. 

 

Det var så nära att jag INTE gjorde det här. Min tankegång när jag handlade löd så här:

"Det är okej, jag får hetsäta idag."

"Men jag vill inte det egentligen..."

"Vill jag inte så borde jag låta bli."

"Nej, jag får inte, jag vill ju inte."

"Fan, nu blir jag tvungen. Jag får inte!!!"  ("jag får inte..." och det är kört...)

Sen startar det om igen. Som om en låt sattes på repeat. 

Jag blev bara tröttare och yr av alla tankar som slogs.

Jag blev besegrad, Orkade inte. Så jag plockade ihop det jag fantasierat ihop. Drömt ihop på nätterna. 

 

Jag skulle kunna skriva upp mängderna men jag vågar inte, inte än.

 

Nu fortsätter jag se klart på filmen och sen går jag och lägger mig och då tänker jag sova som ett litet barn. Om inte redan nu framför filmen. 

 

God kväll! 

Med det lilla sunda förnuftet som är kvar... 

 

Likt förbannat kommer den där hatade vännen Mia och hånskrattar åt mig som förtvivlat för tillfället ta timme för timme. 

Men tröttheten, det svängande humöret gör det så svårt. 

 

Tanken är alltid god. Men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av nåt när krav ställs på mig. Jag hade ångest för bilen EVENTUELLT inte skulle starta. Ja precis. Eventuellt. Inte ens säkert att den inte skulle startas. 

Då letade jag efter plan B. Kunde fråga en snäll kompis som hjälpt mig i somras. Men valde att inte göra det. Varför? För vi inte har hörts sen dess. Det är ett par månader sen nu. 

Fick då förslaget av min vän, som alltid är så fin och påhittig. 
Men ju mer hon malde på desto större press kände jag lades på mig. Att jag måste göra si och så. Även om baktanken var god. Jag måste säga ifrån i de lägen. Att det inte funkar. Att jag inte är mottaglig för sånt just nu.

 

Jag är så himla trött just nu. Så arg och besviken. Så ledsen. På mig själv. För jag inte förmår att behandla mig själv bättre. Även om jag vill så kan jag inte sätta det i handling av någon anledning. 

 

Så ikväll, tänker jag tillåta mig själv att hetsäta. Det har jag sagt att jag får. Fredag idag. 

Jag växlar hela tiden mellan "Får inte hetsäta, försöka vänta tills imorgon istället!" och "Det är okej att falla, ät du ikväll". Den första delen triggar igång rebellen i mig. Ungefär som "Rör ej!" och jag ändå TVUNGET ska peta på det som man inte får röra. Den andra delen lugnar mig. Och plötsligt känner jag "Jag vill äta..." och då säger den förnuftliga delen av hjärnan "Nej nej, låt bli!" och reptilhjärnan "ÄÄÄÄT!!!!!" 

 

 

FUCK GÅ OCH DÖ! 

(Och ja. Det blir till hetsäta ikväll. Har inte bestämt mig för vad än. Försöker dra ut på tiden så gott jag kan också så det blir så sent som möjligt. Inte för sent. För då hinner jag sova ikapp innan jobb imorgon!) 

Ja... wow!

Det gick över förväntan hos läkaren idag. De ska ta upp mitt fall igen på teamkonferensen och se om jag kan få hjälp snabbare för jag fått vänta onödigt länge. Jag ska också öka antideppdosen. 

 

Så jag är vid rätt gott mod fortfarande. Trött och huvudvärk dock. Kan iofs bero på att jag inte riktigt vill äta och för jag sover lite nu igen... Men men... Idag får jag hetsäta. Men jag känner än så länge inget behov av det. Njuter av den här känslan så länge jag bara kan! 

Idag ska jag bara fortsätta andas och njuta. Även om jag är trött. Jag ska nog till gymmet, inte helt bestämt mig än. Att jag svälter gör ju mig inte ett dugg stark, så jag skäms lite för att gå dit... Men jag kanske behöver det. För min egen skull. 

 

Ville bara säga det. Vaknade med gott mod. Känns okej idag. Insåg inatt att jag fick säga hejdå till sömnen igen. 

Det känns okej nu. Men jag har inga förväntningar inför läkarbesöket idag. Vi får se vad hon säger idag. Jag ska kolla allt.

 

Ville skriva det här inlägget snabbt, så det finns ett till inlägg med goda tankar. 

 

Idag får jag hetsäta. Det är okej idag. Men händer det? Det får vi se. Jag har inga förväntningar. Idag är en av alla dagar i livet. Inte en ny dag. Det är okej. 

 

Kände att jag ville bli frisk så jag kunde få den kroppen jag vill ha. Men det kan jag inte så länge jag är så här. Det har jag också erkänt för mig själv. Ytterligare en motivation till att sluta hetsäta. Hetsäter jag och äter någorlunda normalt så får jag en grymt snygg kropp. Men å andra sidan, när jag äter "normalt" så är det alldeles för lite i längden tror jag. Inget som håller eftersom jag fortfarande har det fysiska behovet att hetsäta efter några dagar. 

 

Nåja. Nu måste jag gå. 

 

Vi hörs! 

Ville bara säga det. Vaknade med gott mod. Känns okej idag. Insåg inatt att jag fick säga hejdå till sömnen igen. 

Det känns okej nu. Men jag har inga förväntningar inför läkarbesöket idag. Vi får se vad hon säger idag. Jag ska kolla allt.

 

Ville skriva det här inlägget snabbt, så det finns ett till inlägg med goda tankar. 

 

Idag får jag hetsäta. Det är okej idag. Men händer det? Det får vi se. Jag har inga förväntningar. Idag är en av alla dagar i livet. Inte en ny dag. Det är okej. 

 

Kände att jag ville bli frisk så jag kunde få den kroppen jag vill ha. Men det kan jag inte så länge jag är så här. Det har jag också erkänt för mig själv. Ytterligare en motivation till att sluta hetsäta. Hetsäter jag och äter någorlunda normalt så får jag en grymt snygg kropp. Men å andra sidan, när jag äter "normalt" så är det alldeles för lite i längden tror jag. Inget som håller eftersom jag fortfarande har det fysiska behovet att hetsäta efter några dagar. 

 

Nåja. Nu måste jag gå. 

 

Vi hörs! 

Dagen idag har blivit bra. I morse var jag lite halvdan. Men sen har det bara gått framåt. Matmässigt egentligen åt helvete men jag är nöjd med dagens intag. Ingen ångest alls. 
Löpträningen ikväll gick överträffande bra och jag valde att bryta istället för att springa det sista varvet. Ville inte släppa den känslan som var bra. Och vågade mig på att prata med ett par nya. 

 

Hem, ta ut vovven på långrunda. Njöt av kylan och stjärnhimlen och mådde bara så himla bra. Inte en enda tanke på mat. Eller ångest. Bara andas. Bara vara. 

 

Och jag har under den här härliga dagen fått höra hur fantastisk jag är, att jag verkligen är stark som kämpar mot den här patetiska psykvården. Att jag kämpar trots att jag är sjuk och blir sämre säger mycket om mig som person. Nästan så jag känner stolthet. Bara nästan.

En nära vän påminde mig om allt jag gjort hittills och sa att jag kommer klara av det den här gången. Jag har ett förflutet som sänker mig men jag har lyckats resa mig själv. Även om självförtroendet och självkänslan aldrig varit bra på ett ärligt sätt. Det är vad jag kommer jobba med idag. Acceptera mig själv och vara nöjd med mig. Som person. 

 

Nu ska jag lägga mig och somna med ett leende på läpparna. Jag ska rida på den här vågen så länge jag kan. Man vet aldrig när det vänder. Det finns hopp. Det finns något friskt inom mig trots allt. 

 

God natt

Kände inte för att svälta idag trots mina två omgångar igår. Jag tänkte jag skulle försöka sköta mig idag så jag kommer iväg på grupplöpningen ikväll, kan bli kul. Jag tycker det är roligt att springa i grupp! Alla nivå finns där så jag behöver inte vara bäst eller sämst. Känns skönt! Det är även lite motiverande att inte slarva så mycket att jag känner noll ork i kroppen, jag kan inte gå dit och vara en vrak, det kan jag vara någon annan dag istället när jag ändå springer ensam. 

 

Har ätit frukost och lunch. Ska nog äta ett tidigt mellanmål för min mages skull (löparmage) och sen blir det fasta i 4 timmar. Sen efter löpningen ska jag väl försöka värma mig lite gröt. Totalt sett blir det nog ändå inte mer än 1000 kcal idag. Så total fasta är det inte... 

Sitter just nu och googlar hur fan man äter normalt. Vad är normalt? Jag vill så gärna bli frisk från det här. Inte sitta och undra vad jag ska hetsäta. Imorgon är det fredag. Jag får hetsäta då. Jag tror att jag har chansen att låta bli att hetsäta. Om det går bra hos läkaren. Och att dagen fortlöpt normalt.

Måste också kolla om inte jag kan få nån slags förtur, så jag inte behöver vänta en hel månad som jag redan förlorat på grund av den dåliga läkaren.

 

Jag saknar att inte fundera så mycket på vad jag äter. Äta när jag känner för det. Det jag tycker om. Inte få ångest för alla kalorier jag stoppar i mig när jag INTE hetsäter. 

 

Jag skrämmer mig själv emellanåt när jag kommer på mig att googla efter vad jag kan äta för att underlätta kräkningarna. 

 

Idag är, trots mina dämpade känslor, en ganska bra dag. Jag känner att jag vill bli frisk. Jag vill orka. Jag vill må bra. Jag vill äta utan ångest. Jag vill inte kräkas. Och idag är det första gången jag börjat fundera på definitionen "frisk"... När är det man är frisk från ätstörningar? Jag har ju alltid haft nån form av ätstörning och en konstig relation till kropp och mat. Jag vill sluta banta. Äta normalt. Njuta av godsaker jag inte längre gör för jag använder dem till hetsätningar. Jag vill kunna ta en eller två rutor choklad och känna mig nöjd. Jag vill kunna ta en näve chips och känna mig nöjd. Jag skulle kunna göra det idag. Men jag kan inte. För jag har redan förbrukat de kalorierna. Och måste vara restriktiv med kalorierna så jag inte går upp i vikt alltför mycket... Och för jag har ångest av att äta såna här dagar. Trots ångesten kräks jag inte upp det jag äter under de kompenserande dagarna eftersom det är bra mat jag äter. Onödigt att kräkas upp dem då. 

 

Tiden makar sig fram långsamt såna här dagar, jag hatar det. Bara tittar på klockan och ser att det bara gått några minuter. 

 

Fortsätter söka information om hur man kan äta normalt. Eller så sätter jag på en film och slötittar en stund innan jag sticker ut på promenad med hundarna. Skönt väder idag, kallt men sol. Underbart! 

Var ute på en väldigt skön promenad i två timmar, gick längs med havet och njöt av solnedgången. Men sen när jag gick tillbaka hem kände jag mig inte färdig. Så jag gick och handlade. Hetsåt till en film. Spydde efteråt. Fick upp mer än förra omgången. Jag lär mig spy jag. Bra och dåligt. Mest dåligt. 

Funderar på varför jag gjorde en omgång 2. Vet inte egentligen. Eller så har jag redan hunnit glömma bort nu i efterhand. Borde börja skriva ner vad jag känner och/eller tänker innan jag kör igång. Samtidigt som det faktiskt händer att jag äter bara för att jag kan. För jag inte bryr mig helt enkelt. För jag är trött. Ungefär så. 

 

Nu ska jag nog sätta på en riktigt äcklig film och somna till den.

 Vaknade med gott humör. Men självklart är jag så pass känslig att jag påverkas mycket vad som händer runtomkring mig. 

 

Var hos sjuksköterskan. Utvärderade mig. Jag är deprimerad. No shit Sherlock!!! Hon visste inte jag åt Fluoxetin. Hon visste inte att jag hade ÄS. Verkar som den där jävla sketna läkaren inte skrev nåt i journalen. Jag trodde han skulle sätta upp mig på väntetid till terapi. Och skicka remiss till ätstörningsenheten. Men ICKE!!! Jag är så arg och besviken. Sen får jag höra att det är 3 månaders väntetid till terapi. TRE JÄVLA MÅNADER!!! Och jag har redan förlorat EN månad på grund av läkaren. 

 

Fick bytt läkare och sjuksköterskan sa att hon skulle fixa remiss till ÄS-enheten och sätta upp mig på väntelistan. På fredag har jag tid med en annan läkare. Jag ska då passa på att fråga om nåt har gjorts efter dagens besök. Och kolla väntetiden till ÄS-enheten. Fan för dem om den nu skulle vara på en månad. 

 

Jag kände mig bara så maktlös och ledsen. Uppgiven. Slöseri på tiden, EN MÅNAD: EN HEL JÄVLA MÅNAD. Och en vecka till. Jag har ätit Fluoxetin i fem veckor idag. Sex veckor sedan jag träffade en läkare. 

 

Jag förnekar visst också att jag planerar att ta livet av mig. Såg sköterskan skriva ner det på mitt papper där jag gjorde testet om jag var deprimerad eller inte. Jag hade sagt att jag hade självmordstankar. Att jag kunde känna att livet inte var värt att leva. Men det är för mitt liv ser ut som det är. Jag vill inte leva med mig själv om jag ska vara så här. Jag vill leva OCH må bra. 

 

 

Nåja. Hetsåt när jag kom hem efter skolan. Jag åt inte upp allt. När jag kände mig "klar" så såg jag ut så här...

Jag somnade. Innan klockan tolv. Och sov till klockan nio. Det var välbehövligt. Skulle kunna sova mer men det ska jag inte. Vaknade och kände ingenting. Trots jag drömde att pappa och jag köpte godis på Willys. Jag blev så besviken när jag inte hittade negerbollarna i hyllorna (det finns ju såna nu på Maxi) men gick runt och plötsligt fanns de där. Och eftersom pappa var där skulle han också betala för godiset så jag behövde inte bry mig om vad det skulle kosta. 

Det känns bra att drömmen inte triggade igång mig på något sätt. Jag är okej nu. Känner inte lika stor rädsla för att äta heller, kanske för jag spydde igår...? 

 

Åt frukost. Ja jag åt frukost. Kokade ett par ägg och åt dem nu. Ska till gymmet innan lunch. Ska nog försöka springa en kort vända ikväll, blev ju inget igår.

 

Tror jag ska dra in på matintaget idag. Eller mat och mat. Jag äter ju inte ens tillagad mat längre förutom gröt... Jag har ju typ blivit rädd för det, vill inte gå upp i vikt. När jag äter mat så är det skräpmat i en hets. Kanske om jag lär mig spy mer vågar jag äta mat mellan omgångarna och då utan att spy? Herregud. Spydebuten är verkligen illa för mig. Fan också. 

 

Jag spydde. På riktigt. Hetsåt och kände mig dåsig och illamående. Drack lite mer. Gick och testade. Den här gången gick det. Trodde inte det men det kom plötsligt. Har haft värre hetsätningsomgångar så jag är ganska nöjd med att inte ha hetsätit SÅ mycket ikväll. Skar mig i armen efter allt. Det är visst den nya ordningen. Så att jag känner att jag kan koppla av ordentligt i soffan efteråt. 

 

Har inte haft så mycket ångest som idag. Skulle sprungit ikväll men jag klarade inte av det, tryckte så jävla mycket i bröstet att jag bara promenerade. Hade bara ätit ett par ägg idag och kände mig helt koko. Fick promenera lugnt ikväll med  hunden för att inte bli så yr. På vägen så passade jag på att handla lite. 

 

Blev bara så trött och irriterad, humöret svängde. Jag cyklade genom stan för att handla hem hundmat (finns inte nån annan butik som har just det fodret) och kände alla möjliga lukter. Friterat, bakelser och alla söta dofter. Höll på att upplösas av ångesten men trampade på. Jag skulle skjuta upp det så länge jag orkade, men äta ikväll. 

 

Jag klarade av totalt... 59 timmar utan att hetsäta. Vilket innebär nästan 2,5 dygn. Jag känner mig nöjd! 

Nu ska jag försöka peppa inför morgondagen. Träffa sjuksköterska. Jag är bara rädd att det ska gå skitdåligt så jag hetsäter en omgång till. Men jag får försöka hålla mig i kragen och försöka vara optimistisk. Bara det att det är svårt när det gäller den här sketna psykvården... 

 

Nästa mål är att försöka orka stå ut tills tidigast fredag. Om jag nu träffar den där läkaren så kanske jag behöver kunna trösta mig lite efteråt. Mest för jag känner så mycket förakt. Noll tillit till den där manslyngeln. Känslan av att behöva slösa min tid på någon som inte ens ansträngt sig för att ringa trots flera tillsägelser (han har inte ens försökt kontakta mig, det står inget i journalen heller att han försökt. Däremot stod det att sjuksköterskan försökt kontakta mig i torsdags och igår vilket hon också gjorde.) 

 

Nåja. Nu är jag pömsig. Och trött. Kanske kan sova inatt. För jag lättade på trycket idag? 

Avverkat en natt med få timmars sömn. Somnade nån gång vid tvåtiden tror jag, tidigast iaf. Vaknade första gången klockan sju. Kissade. Och la mig igen, kunde inte somna. Klockan 8... Kunde inte somna än. Låtsades att jag sov.  Halv nio. Nä jag sover fortfarande... 

Klockan nio blev jag väckt av idiotphonen. Hoppsan, jag somnade visst. Låg och halvsov i en halvtimme innan jag makade mig upp. Tänkte att jag skulle skita i frukost idag. Också lunch. Mätte mig. Jag har gått ner nån cm runt kaggen. Då är det ju bättre att låta bli att äta. 

 

Jag hade turen att det slutade regna när jag tog ut vovven innan skolan också. Gick till skolan fem i tio. Vid gott mod. Trots bristen på sömn. Går in i vårt rum. Det första jag får syn på var en påse tortillachips. Sen ser jag en kompis sitta och äta på en dubbelMars. Grinigheten slog till. Jag kommer ju ändå aldrig vara så snygg som jag var i somras, precis innan jag föll ur formen. Och jag måste handla idag. Katastrof.

 

Och ja just det!

Min kompis och jag diskuterade ärr eftersom hon skar sig i fingret. Jag har ett par ärr på mina händer efter ett par klantiga olyckor. Ärr på händerna är ingen fara, märks inte. Sen kläckte hon ur sig "Men ärr på armarna efter skärsåren är äckliga, usch!" och jag bara nickade. Ryckte på axlarna och fick plötsligt en impuls att kavla upp min ena tröjärm och visa henne vad jag gjort och säga att det hon precis sa var helt onödigt.

Jag höll tillbaka impulsen och tänkte att det bara är för hon inte vet något om hur det är att må dåligt. På riktigt. Så jag var tyst en stund.

 

Gick sen hem. Genom de där förbannade lunchrummen. Ville skita i lunchen men bestämde mig för att koka ägg ändå. Och dricker en skön och varm kopp te. Och funderar på hur jag vill lägga upp min kväll. Jag har iallafall klarat av 2 dygn utan hetsätning. Känns rätt okej. 

 

Igår kväll hade jag plötsligt ett litet hopp om att kunna ta mig ur det här på egen hand. Men sen påmindes jag om att jag har ju andra problem fortfarande. Som jag inte kan hantera på egen hand. Ätstörningen i sig är ju inte ett primärt problem för mig egentligen. 

Jag blev irriterad på två saker som triggade igång mig. 

 

Men den tredje saken fick bägaren att rinna över. Och det ledde till att bägaren inte slutade fyllas på. 

 

1. Jag fick en kallelse till psykvården, hos en läkare. Vad är då att vara arg på? DEN DÄR JÄVLA LÄKAREN SOM IGNORERADE MIG!!! Ja. Precis. Exakt. JUST HONOM ska jag träffa. Jag har sån lust att kräkas kaskader av galla på honom, gärna av färgnyansen åt gulgrön-hållet. Jag har aldrig någonsin mått så dåligt som på grund av honom. Alla samtal jag ringt. Inte ett jävla ord från honom. Krävde ju då en ny läkare. Jag trodde jag fick en ny läkare. Men så kom den där jävla kallelsen. Det blir ett surt samtal till dem imorgon. 

 

2. En tjock brud lägger upp en bild på sig själv på facebook. Hon är tjock. På riktigt. I en osmickrande vinkel där magen buktar ut som om hon var gravid (självklart är allt det där bara fett). Första kommentaren var: Vad fin du är! Också den enda.

Det rycker i fingrarna, jag vill inte ens se några kommentarer överhuvudtaget egentligen men känner nästan för att säga något elakt. Visst, hon är söt i ansiktet. Men hennes tjocka kropp och den där komplimangen gjorde mig bara uppgiven. "Jaha, varför försöker jag ens vara smal?" 

(Jag vet att jag inte är frisk här...) 

 

3. Jag blev påmind om att kolla upp när jag hade mina nästa tentor. Det är ju redan om 3 veckor. ÅNGEST. Och jag som tvingas lägga energi på att slåss för att få den här jävla vården samtidigt som jag ruinerar min ekonomi med alla dessa jävla hetsätningar. Jag kommer fan inte fixa tentorna, det känns som att jag bara suttit i en jävla dimma där min hjärna till 96% av tiden tillägnat nåt jag innerligt egentligen hatar men också älskar: MAT. 

Jag måste klara tentor, jag klarar inte av att ha flera omtentor efter mig, jag skulle gå och begå seppuku så jag kunde åtminstone behålla den där jävla hedern. Om jag nu har någon heder i kroppen kvar. 

 

Och det som bara fortsatte, var redan nämnt i punkt 3 - hetssuget som satte in och sen blev det en ond cirkel igen - ekonomin. Och jag kommer behöva handla imorgon. Hundmat. Och jag behöver få hem lite mer bär så jag får i mig det jag ska ha. Det innebär även... Ja det kan ju ni lista ut. 


FAN! 

 

Nu ska jag förbereda mig för en sömnlös natt, eller, nästan sömnlös. Jag har ångesten just nu men vägrar tillåta mig vara så äcklig och vomera när jag varit duktig hela jävla dagen. Tränat så jag väntar på att träningsvärken ska ringa in sig via porttelefonen (den lär får vänta tills någon ska gå ut/in, eftersom jag inte kommer höra den ringa och släppa in skiten.) Ätit duktigt. 1000 kcal max. Promenerat. IDAG ska jag inte faila. Imorgon bitti är det 48 timmar sen jag hetsåt sist. TVÅ dygn. Jävligt bra ändå. Hade jag räknat dagar, då hade jag bara haft EN hetsfri dag. Så jag siktar på att leva lite i förnekelse. Lika bra jag brakar ihop imorgon när jag ändå måste handla. Då får sjuksköterskan se hur jag mår på onsdag. Varför inte göra allt värre när man ändå gör nåt dåligt? (Dvs, satsar på att skrika ännu högre efter hjälp) Har även tankar på att hoppa från en jävla bro. 

 

 

Nu ska jag tagga ner, gå ut med vovve. Sen kanske jag får ta den där jävla ångesttabletten och se om den funkar. Senast jag tog den slutade det med att jag hetsåt. Så jag är rädd. Liksom... Antingen kanske somnar jag på skiten. Eller så får jag väl se ännu värre ut imorgon efter all den här sömnbristen.

 

Känner att jag babblar. Men känner också så himla mycket just nu. Men här väljer jag att klippa. Skönt att skriva av sig lite. Låtsas som om hela världen läser min blogg fast jag inte ens gett ut lösenordet till någon. Än. Tack för du lyssnade! 

Okej. Tre veckor. 

 

Körde ett jävligt snabbt pass. Ganska tungt, lagom tungt för min klena och sköra kropp. Blev dock lite sur för jag tappat så mycket styrka på den korta tiden. Men nu är ett nytt gymår tecknat och nu är det bara att pumpa på utav helvete! Och hoppas på att ÄS inte sabbar min kropp alltför mycket. 

 

Jag hörde någon viska "träningsvärk" i mitt dysfunktionella öra.

 

Jag hoppas jag åtminstone kan gå imorgon.

 

Jag åt lite efter gympasset. Nästan så jag blir stolt.