Kampen mot bulimi

Jag hade egentligen en bra dag. Men misskötte maten och sen gick det utför. Det är inte på grund av att jag misskötte maten egentligen. 

Förr bestod tankarna av mat, kalorier och motion. Men det har förändrats idag. Men grubbleri består. Jag tänker på så mycket saker. Självhatet blir alltvärre och jag förlorar mer och mer tillit för människorna. Jag tror inte längre att de vill umgås med mig. Jag tror att de gör det bara för att vara snäll eller för de känner sig tvungna till det. 

Jag är inte någon man vill vara med. Jag är inte värd en plats i det här livet. Självmordstankarna kommer allt närmare som det ser ut idag. Jag är ledsen över det egentligen eftersom jag vet innerst inne att jag vill leva OCH må bra. Men jag kan inte tillåta mig själv det. Jag kan inte unna mig det. Jag kan inte sluta vara min egna hackkyckling. Jag vill bara springa in i nån vägg med huvudet före. Hoppa nerför nåt stup med huvudet före. 

Skära av mina ådror på handlederna och sakta försvinna ur livet. 

 

Jag vill så gärna att någon plötsligt dyker upp och bara omfamnar mig. Så jag får tillbaka den där känslan av att vara omtyckt. Även om jag vet att den känslan skulle vara kortvarig. Men det skulle behövas känns det som. Jag är trött på det här. Jag vill inte leva det här livet. Jag vill leva och må bra. Jag vill älska och bli älskad. Men jag är så skadad och förstörd att jag vet att jag inte ens kan hantera en relation. Mina tidigare relationer där jag mest letade efter trygghet och inte uppriktigt älskade min partner har varit destruktiva. Trots att jag inte älskade någon så kunde jag aldrig sluta jämföra mig. Jag var ständigt svartsjuk. På alla tjejer. Oavsett hur de såg ut, om de var tjocka eller inte. Det fanns alltid nåt bra i de där människorna. Och vad i helvete är det som är så bra med mig? 

 

Jag vet att jag är en fin människa som bryr sig om sina nära och kära. Men det är ändå nåt som jag inte ens ser. Jag jagar hela tiden bekräftelse bara för jag inte kan se det. Inte kan få bekräftelse av mig själv. Att jag faktiskt är okej. Jag behöver inte vara bäst men jag ska inte vara sämst i mina ögon. Jag vill inte vara ingenting i mina egna ögon. Men det är jag nu. 

 

Jag hatar mig själv. 

 

Hetsätit på rekordtid nu tror jag. Bredde nutella på kladdkakan och sen ett tjockt lager spraygrädde på den. 200 g naturgodis (nötter och choklad). och så en halv Pringles. Allt på en halvtimme. Jag är så äcklig. 

Ska nog ta en omgång till. Orkar ingenting ikväll. 

 

Fan vad det ska pendla hela tiden med mig själv. Så trött på det.

 

PS läkarbesöket på ÄS-enheten idag gick bättre än förväntat. Jag är en centimeter längre än jag trodde och har gått upp ett kilo sen jag lade in mig på psykavdelningen. Kul kul!!!!!! Ska dit två gånger till för mer bedömning. Ska lämna blod på sjukhuset i nästa vecka. Vi får se. På ett sätt vill jag bli sämre bara för de ska inse allvaret. Det är dramaqueenen i mig som tänker så. Men jag vet inte om det ens lönar sig. 

 

Nu ska jag fortsätta se på filmen och hata mig själv lite till. 

Jag vaknade alldeles för tidigt. Somnade om vid nio bara för jag vägrade gå upp. Vaknade vid tio och kände att dagen var... Ja nåt var det iallafall. Vad kan jag inte sätta fingret på.

 

Helt ärligt, hela kvällen igår tänkte jag bara på att spy. Ville spy. Ångest. Spy och spy. Men jag besegrade det iallafall och det är huvudsaken. 

 

Idag är jag trött och har huvudvärk. Det är torsdag. Torsdagslöpning. Men jag får nog ta bort det från kartan, känner mig klen och tjock idag.

 

Åt ägg till frukost. Jag och mina ägg. Kände lätt mättnadskänsla nu och jag vill bara spy. Känner mig tjock. Eller jag vill egentligen äta en massa först och sen spy. Fantasierar om ringmunkar och ballerina kladdkaka. Helt sjukt. Pizzan är jag inte längre lika sugen på. Men pommes vill jag ha... skiter i pommes idag. Inte värt det. 

 

Skräp. Gå och dö? 

Kycklingwok med nudlar. Guuuud vad gott!

 

Hon la upp en normal portion till sig själv. Och så fick jag ta till mig själv. Till maten blev det Ice Age 4. 

Jag åt en liten portion. Och tog lite till sen. Men mer vågade jag inte äta. Mätt blev jag inte, konstigt när mina mättnadssignaler är helt fucked up. Så istället för att sitta och häva i mig som ett djur valde jag att vara nöjd innan det triggade igång nåt. 

Filmen får ett högt betyg, söta djur och spänning i en och samma film. Sen diskuterade vi kring ätstörning, träning, syn på kroppen, hur folk påverkar en och resten. Jag tycker det är så skönt att hon har en avslappnad inställning till ätstörningar och att jag kände mig trygg i hennes sällskap och vågade därför äta. 

 

Jag kom hem, var vansinnigt sötsugen. Valde att inte bry mig om att gå och handla. Det var bara sötsuget. Maxi här har öppet till 23 men jag bestämde mig för att ta en proteinshake mot sötsuget.

 

Nu ska jag borsta tänderna och sen lägga mig. Jag kan nog officiellt idag uttala att jag haft en hetsätarfri dag idag! Det var längesen känns det som. En vecka sen tro? 

 

God natt

 

 

En knapp gick sönder. T'änkte jag skulle fasta idag men nu orkar jag inte bry mig längre. Kan lika gärna dyka rakt ner i helvetet.

 

Har dock önskat mig boken Mattillåtet av min far. Hoppas han vill köpa den till mig. Jag kastar ju mina pengar i toaletten.

.

På återseende. Snart är det onsdag. Dag för dag. En jävla evighet dit. 

Avverkat en natt med få timmars sömn. Somnade nån gång vid tvåtiden tror jag, tidigast iaf. Vaknade första gången klockan sju. Kissade. Och la mig igen, kunde inte somna. Klockan 8... Kunde inte somna än. Låtsades att jag sov.  Halv nio. Nä jag sover fortfarande... 

Klockan nio blev jag väckt av idiotphonen. Hoppsan, jag somnade visst. Låg och halvsov i en halvtimme innan jag makade mig upp. Tänkte att jag skulle skita i frukost idag. Också lunch. Mätte mig. Jag har gått ner nån cm runt kaggen. Då är det ju bättre att låta bli att äta. 

 

Jag hade turen att det slutade regna när jag tog ut vovven innan skolan också. Gick till skolan fem i tio. Vid gott mod. Trots bristen på sömn. Går in i vårt rum. Det första jag får syn på var en påse tortillachips. Sen ser jag en kompis sitta och äta på en dubbelMars. Grinigheten slog till. Jag kommer ju ändå aldrig vara så snygg som jag var i somras, precis innan jag föll ur formen. Och jag måste handla idag. Katastrof.

 

Och ja just det!

Min kompis och jag diskuterade ärr eftersom hon skar sig i fingret. Jag har ett par ärr på mina händer efter ett par klantiga olyckor. Ärr på händerna är ingen fara, märks inte. Sen kläckte hon ur sig "Men ärr på armarna efter skärsåren är äckliga, usch!" och jag bara nickade. Ryckte på axlarna och fick plötsligt en impuls att kavla upp min ena tröjärm och visa henne vad jag gjort och säga att det hon precis sa var helt onödigt.

Jag höll tillbaka impulsen och tänkte att det bara är för hon inte vet något om hur det är att må dåligt. På riktigt. Så jag var tyst en stund.

 

Gick sen hem. Genom de där förbannade lunchrummen. Ville skita i lunchen men bestämde mig för att koka ägg ändå. Och dricker en skön och varm kopp te. Och funderar på hur jag vill lägga upp min kväll. Jag har iallafall klarat av 2 dygn utan hetsätning. Känns rätt okej. 

 

Igår kväll hade jag plötsligt ett litet hopp om att kunna ta mig ur det här på egen hand. Men sen påmindes jag om att jag har ju andra problem fortfarande. Som jag inte kan hantera på egen hand. Ätstörningen i sig är ju inte ett primärt problem för mig egentligen. 

Okej. Tre veckor. 

 

Körde ett jävligt snabbt pass. Ganska tungt, lagom tungt för min klena och sköra kropp. Blev dock lite sur för jag tappat så mycket styrka på den korta tiden. Men nu är ett nytt gymår tecknat och nu är det bara att pumpa på utav helvete! Och hoppas på att ÄS inte sabbar min kropp alltför mycket. 

 

Jag hörde någon viska "träningsvärk" i mitt dysfunktionella öra.

 

Jag hoppas jag åtminstone kan gå imorgon.

 

Jag åt lite efter gympasset. Nästan så jag blir stolt. 

Jag hatar, fullkomligt hatar, att gå genom lunchrummen i skolan. Där man värmer mat och äter. 

 

Lukten av MAT. Jag älskar mat. Men det har blivit en slags hatkärlek. För jag inte hinner kompensera klart och sen börja laga mat innan jag hetsäter. Jag blir mest ledsen för jag inte förmår att låta mig själv äta god och nyttig mat. Det blir bara en mani. 

 

Jag har gått upp flera centimeter i midjemått och HATAR det. Jag mätte mig. Japp. Jag har inte vägt mig på 3 veckor. Och tror jag ska undvika det. Och det gjorde att jag fortfarande får ångest för att äta. 

 

Det har gått mer än 24 timmar sen jag hetsåt sist. Och under de här timmarna har jag fått i mig 220 kalorier. 

 

Jag ska försöka börja äta lite nu. Men är inte hungrig. Inte sugen. Jag hade lätt kunnat fasta lite till men jag känner samtidigt att jag inte kan sabba min kropp så mycket. Så därför kokar jag två ägg och ska äta det till lunch. Jag hann inte med frukosten för jag var så trött när jag vaknade att jag låg och drog i sängen.

Vaknade imorse efter att ha drömt om de där förbannade chipsen med grillad ost och löksmak. Mysfredagens vinnare tror jag den kallas. Hittade inte den igår kväll när jag handlade och köpte mig en rör pringles (110 g mindre än en påse chips, finns ju aldrig 200 grammare i de större matbutikskedjorna, värdelös skit!). Nöjde mig med skiten då. 

 

MEN... Har jag fått en dille på nåt så MÅSTE jag ha det. Så det får bli jakt efter den där smaken nästa gång hetssuget slår till och jag orkar inte stå upp mot skiten. För nu har jag slutat upp med att unna mig och äta för smakens skull (det där lärde jag mig precis innan jag blev så pass dålig och ångestfylld att jag inte hade "råd" med sånt skit mellan hetsätningsattackerna). 

 

Åt inte upp allt igår kväll när jag hetsade, var nöjd med det. Men eftersom jag vaknade med sån ångest efter den där förbannade drömmen imorse. Och lägg till lite näsblod som tydligen torkat och sen när jag snytit till så rann det till igen. Kan bero på den uteblivna sömnen. Well. Då kände jag mig bara uppgiven och ledsen. Är livet verkligen värt att leva när man ska vakna upp och må så här. Jag som planerat dagen och tänkt göra den till nåt bra. 

Gick och åt upp resten som jag inte åt igår. Gick och fick upp lite. Det är nog inte av större betydelse om man ska kolla på kalorierna. Men det kändes bättre i kroppen ändå. Psyket. Att jag iallafall blev av med lite. Kräktes inte, hulkade inte. Då känns det okej. Min emetofobi kanske inte är så illa längre trots allt...

. 

 

Sen bestämde jag mig för att ändra på allt. Startade upp med att fasta, promenera med vovve, tvätta och sen kände jag att det luktade S-K-I-T. Luktade fan ångest i hela jävla lägenheten. Började vädra lite. Skulle städat men kände bara att jag var för trött på grund av den bristfälliga sömnen. Men fick iallafall borstat bort 5 kg ull från hunden samtidigt som jag kollade på en psychofilm. DÄR började jag må bra. Kände mig som en bra matte. Som tog hand om hunden. Jag känner ofta att jag försummar honom när jag mår dåligt men han lider ju inte. Han får mat och vatten. Han får promenader och sällskap. Han får allt han behöver i grunden. Det är bara det lilla extra som jag ibland sänker mig själv för jag inte ger honom det. Men idag kändes det bra. 

 

Och den braiga känslan har hållit i sig och jag har varit vid gott mod. Städade också här, diskade och allt. Bara dammsuga och våttorka golvet som är kvar att göra, det tar jag imorgon. Bara att få lite ordning på det här kaoset tog en timme. Jag hann med en mils löpning ikväll. Tog en proteinbar efter det. Då hade jag fastat i tolv timmar. Nu ska jag fasta i ytterligare 12 timmar. Då har jag lyckats med att få i mig bara cirka 210 kalorier på ett dygn. (hade jag räknat dagar hade jag inte tänkt så här, för jag åt ju en bazinga stor frukost). Sen därefter kan jag tänka mig att börja äta smått igen. Målet är att INTE hetsäta förrän tidigast på onsdag. Det får vi hoppas att jag lyckas med. Jag har egentligen inte råd med allt skräp. Får försöka hetsäta mer på havregrynsgröt. Eller älg. Jag har en halv älg i frysen, typ... Synd att det är sockret som jag vill åt. 

 

Nu ska jag sätta på en film och slötitta på den tills jag somnar. Har slutat känna stress över att inte sova. Tycker någon jag ser för jävlig ut får de väl säga till och/eller fråga mig. Om inte - Skit i att ens tänka tanken då, du bryr ju dig inte tillräckligt för att fråga, idiot.

 

(Rubriken syftade på att jag LYCKADES vända på dagen. Det klarade jag inte av igår. Det har jag aldrig lyckats med tidigare heller. Om jag har det så har jag inte haft tillräckligt med minne för att lagra in det)

Det var det som drev fram mig till att skapa den här bloggen. Jag kan inte erkänna för någon. Inte ens min närmaste vän som vet ALLT om mig dittills. Tills för någon timme sen visste hon allt om mig. Hon har själv haft ÄS. Men jag kan ändå inte erkänna för henne. 

 

Jag trodde jag nått botten när jag började skära mig. Jag har ju emetofobi och därför kräks jag inte efter att jag hetsätit. Men... Idag. Lyckades jag få upp lite. Inte kräktes, inte så jag hulkade. Använde inte fingrarna. Använde mina magmuskler till att pressa upp det. Jag gjorde inte det direkt efter jag hetsåt så jag fick inte upp så mycket alls, det mesta hade hunnit sjunka ihop liksom. Men det funkade. 

Men emetofobin då? Eftersom jag inte hulkade kändes det inte så farligt alls... Och visst fick jag ångest av att kräkas. Den ångesten bedövade jag med att skära mig. Nu är jag lugn och trött. Haft sjuk ångest hela dagen, men höll mig från att äta mest för jag inte ville hetsäta hela dagen lång. Förra veckan klarade jag SJU dagar utan att hetsäta. Bara för jag sprang det sista loppet i Tjejklassikern och inte ville sabba uppladdningen med att hetsäta och jäsa... 

 

Nu är det högre frekvens på hetsätningsattacker. Plånboken lider, själen lider och jag lider. Jag skriker efter hjälp. Men jag får ingen hjälp. Trots att jag hela tiden påpekar att jag vill inte ha någons hjälp, jag vill ha verktygen för att kunna återta kontrollen över min hjärna. Psykvården bara rycker på axlarna känns det som. Jag känner mig så värdelös. Inte värd att få hjälp. 

 

Varför anamia? 
Ana = anorexi. Det har jag dagarna efter jag hetsätit eftersom jag inte spyr. Då slutar jag äta. Maxgränsen är 1000 kcal. Enbart protein. Och så tränar jag på det. Men den senaste veckan har jag börjat fasta. 

Mia står för bulimia. 

 

En sak till kom jag på. Det finns inte nåt som heter DAGAR i min värld. Det finns bara timmar. Fasta i 24 timmar. Inte en dag. 24 timmar. Tränar jag så tar jag en proteinbar efteråt. Bara för att försöka vara "snäll" mot min kropp men inte på bekostnaden av psyket. Hetsäter jag t.ex kl 22 en kväll och hetsäter igen nästa kväll kl 20. Det är då inom 24 timmars ramen. Då behöver jag inte svälta så länge, då kompenserar jag med enbart protein. Men hetsäter jag uppåt 48-72 timmar, ja, då blir det fasta och sen kompensationsätande.

 

Tror jag har fått sagt allt just nu. 

Kampen fortsätter... 

Skapade den här bloggen mest för min egna skull. Hur jag mår egentligen vet jag inte. Jag vet inte vad som är fel. 

 

Jag är en 24 årig tjej som bor på västkusten. Har ett aktivt liv (på gott och ont). Pluggar på högskolenivå.

Under sommaren utvecklade jag ätstörningar på riktigt. 

 

I hela mitt liv har jag alltid varit kräsen. Jag slutade äta tillräckligt när jag fyllde tvåsiffrigt skulle jag gissa. Har inte lagt sånt på minnet. Tränade gymnastik sen jag började gå (jag hoppade i sofforna och sängarna och var hyperaktiv, mina föräldrar lät mig därför börja gymnastiken för att bli av med energin). Jag tränade truppgymnastik tills jag var runt 13 år gammal, Slutade på grund av en skada.

De två senare åren av gymnastiken har det blivit så att jag åkt till och från skolan lokaltrafiken och det innebar även att jag började äta mindre genom att hoppa över middagar, jag åkte ofta antingen till stallet eller till träningarna direkt efter skolan. Jag drack bara ett glas Oboy innan jag stack till skolan. Ingen frukost. Och när jag åkte hem efter träningarna eller stallet så åt jag bara det jag kände för. Det kunde vara mackor. Eller så kokade jag makaroner. Om det fanns mat hemma kvar och jag tyckte om den så åt jag en sen middag. Jag var sällan hemma. 

 

Jag minns att jag blev viktfixerad i tidig ålder, jag minns hur jag kunde fråga mina kompisar hur mycket de vägde. Jag vägde alltid mindre och ville väga lika mycket som dem. Detta började i lågstadiet. 

Det slutade med att jag ljög och la till 1-2 kilo. Varför jag ville väga mer vet jag inte idag. Och minns inte heller varför. Jag är född med en vinnarskalle och jag ville aldrig vara sämre.

 

Jag vägde ganska lite. Flyttade hemifrån som 17 åring och började leva som jag gjorde. Åt abnorma mängder mat, men gick också ridsportgymnasiet där vi var i stallet nästan hela dagarna. Andra året hade jag en egen häst, tredje året hade jag två hästar under halva läsåret. 
Skaffade mig en sjukt dålig karaktär, åt skräpmat, framför allt pizza ca 2-3 gånger i veckan (bodde granne med en pizzeria). Gick inte upp i vikt eftersom jag ibland hoppade över frukost. Eller så åt jag inte tillräckligt. Eller så var jag jämt ute i stallet så jag var aldrig hemma. Jag vet inte riktigt där. Allra värst blev det när den ena hästen togs bort. Då började jag skära mig på nytt (första gången var när jag var nästan 15, minns att jag hade bandagerat armen och sov med långtröja. Dagen efter var min födelsedag och jag skämdes så när mamma och syskonen kom in och grattade mig.) 

 

Sen efter gymnasiet flyttade jag ihop med en kille som inte var snäll mot mig. Under de här åren gick jag upp 13-14 kg. Blev fet. Mådde dåligt. Kläderna blev små och jag fick köpa nya kläder. Mycket berodde på inaktivitet och depression. Bröt ihop, hamnade på akuten flera gånger. 

 

Sökte tröst hos en annan kille. Slutade med att vi blev tillsammans. Vi hade ett bra förhållande i några år. Det tog slut för vi var mer som vänner mot slutet. Men under den tiden tillsammans blev jag beroende av honom. Jag sökte alltid tröst hos honom. Matmässigt bestämde jag mig för att sluta upp med att vara tjock. Började äta LCHF och tappade 14 kg. 

Mina ÄS tog nog fart först efter att vi gjort slut. Jag svalte för jag inte mådde så bra, jag var ensam och ledsen, det var problem med boendet och hunden som blev attackerad. Åt nästan ingenting på två veckor och tappade 2 kg till. La ner all träning då också för att inte förstöra mig själv. Kom igång med träningen på nytt, började äta igen. Men här visste jag inte att jag började överäta. Jag överåt på LCHF produkter för jag var sugen. Jag gick upp ca 8 kg, mest över julen där hetsen började.

I våras började jag räkna kalorier och återtog kontrollen över matintag och träningsvolym. Ökade träningsvolymen, men mest av den anledningen att jag genomfört en tjejklassiker i år. Trivdes med all träning, tappade vikten i lagom takt, som planerat. Men... En dag i veckan släppte jag på kontrollen. För varje vecka som gick blev det värre och värre. 
I somras blev en kompis arg på mig. För jag pratade bara om kalorier. Hon blev galen. Det var första riktiga varningstecknet. 

Jag blev i samma veva deprimerad och utvecklade viktfobi. Bestämde mig för att sluta deffa (jag bantade aldrig, jag deffade med syftet att få bort fettmassa). I ett desperat försök att hålla vikten började kompensationsbeteendet komma fram. Jag åt alltmindre dagen efter en ätardag och kunde köra dubbla pass. Ångesten fanns där. Jämt. Även om jag njöt av att få äta. (Idag är jag knappt kräsen, älskar att äta!). 

 

Lyckades som bäst hålla NIO dagar utan att hetsäta sedan i mitten av somras, där jag bestämde mig för att sluta räkna kalorier och ta bort mina planerade ätardagar. 

 

Hur är läget idag? 
Tja... Jag sökte vård i början av augusti hos PIVA. Sen dröjde det innan jag fick en tid. I början av september fick jag en tid efter x antal samtal. Träffade då en läkare och vi kom fram till att jag led av bulimia nervosa utan självrensning eftersom jag inte spyr eller tar laxeringsmedel. 

Läkaren skulle skriva ut två recept. Jag fick bara ett recept. Den helgen var bara början på det värsta. Jag fick inte ut rätt tabletter (enbart ångesttabletter som ökade min aptit) och jag hade värsta matorgien den helgen. Jag hade ringt till psykmottagningen och bett om att få receptet i två dagar. (jag var hos läkaren onsdagen, ringde torsdagen och fredagen) och hade världens ångest. Han ringde upp mig på måndagen och fixade receptet och beklagade sig för misstaget (tack för det!!!) och skulle ringa mig dagen därpå för han hade en väntande patient. 

 

Dagen gick. Tisdagen kom och gick. Onsdagen kom och även den dagen gick. Hela veckan gick. Inget samtal. Jag gör x antal försök att få tag i läkaren. Utan resultat. 

Utvecklar då självskadebeteendet på nytt ("skärfri" i 1,5 år). 

Fortfarande har jag inte hört av den där jävla läkaren. Men jag har ÄNTLIGEN fått en tid hos en sjuksköterska. EN SJUKSKÖTERSKA!!! Senast jag var i psykvårdens händer fastnade jag hos en sjuksköterska. Kom aldrig någonvart med mitt mående. Det har legat och lurat länge. 

 

Antideppens verkan då? Fluoxetin som ska funka mot bulimi. Jag har inte hört nåt om att jag ska äta 60 mg som är dosen till bulimiker. Jag äter 40 mg just nu. Och jag är fortfarande labil. Får sjuka ångestattacker och jag gråter eller skrattar på en och samma dag. Undrar vad det är med mig egentligen?

 

Ja. Det var om min relation till mat och lite andra delar av mitt liv fram tills idag.