Kampen mot bulimi

Inbjuder er läsare till mitt privata liv nu. Det är nåt som gör att jag känner mig konstant ledsen och värdelös, sedan igår... Tog bara ett dygn och en dålig natt att komma fram till det. 

 

Mitt liv i skolåren präglas av mobbning varvat med utfrysning på gymnasiet. Vid ett tillfälle blev jag sexuellt trakasserad när vi var och badade. De tog på mig överallt under badkläderna. Jag försökte komma undan. Jag hade pojkvän då så jag var också upprörd. Kände mig smutsig. 

Men det släppte i ett tag. Flera år faktiskt, förmodligen förnekelse eller förträngning av minnen.

 

Ett av mina ex var inte snäll mot mig. Jag var inte värd någonting. Kände mig aldrig uppskattad. Jag lärde mig aldrig att lita på honom. Jämförde mig med sitt ex. Kommenterade saker som var känsliga för mig. Självförtroendet i botten. Det positiva han sa till mig bara gick in i ena örat och ut genom det andra örat. Den tiden vill jag bara glömma. Glömma smärtan jag upplevde. Frustrationen och ilskan jag bar på mig. Så mycket för ingenting. Med honom klippte jag allt. Polisanmälde honom för förtal på grund av vad han skrivit om mig på sin blogg. 

 

Senaste nu då, insåg jag att det påverkade mig mer än jag trodde, inte för hur hans liv ser ut idag utan för vad han sa till mig. Ljuger alla människor för mig? Han pratade om att han älskade mig. Att han ville det skulle vara slut innan vi blev ovänner, vi funkade inte ihop. Pratade om hunden också. Jag litade på honom, det gjorde jag verkligen. Han var den som var där i vått och torrt. Men till slut så svek han mig. Han sa att han grät för första gången sen hans farfars död för han saknade mig, för han tyckte om mig så mycket. Men ändå att det var rätt. Mycket förståeligt, det var samma sak för mig. 

 

Men... två månader senare har han en ny tjej, de hade hållt på i nån månad. Han hörde aldrig av sig ang hunden. Frågade aldrig. Betedde sig inte som en vän. Och nu är han förlovad med den andra tjejen. Under den korta tiden han var singel under våren så hörde han av sig och ville ha hunden. Nu har han och hans nya tjej skaffat hund. Därmed är min hund glömd för honom. Jag sörjer det till en viss del. Men det som gjort så ont är att han inte alls brydde sig om mig. Det gör han inte nu, det är redan bevisat. I somras avlivade min mamma hästen akut efter en öppen fraktur i ett ben. Jag satte upp detta på facebook. MÅNGA som jag knappt kände beklagade sorgen och skickade varma hälsningar. Men inte han. Då kände jag att det var ett riktigt svek. 

 

Och hur påverkar det mig idag? Så fort något som känns så himla bra. Och sen blir det lite märkligt. Hur folk beter sig. Jag tar nästan för givet att jag till slut blir sviken. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig inte värd att bli älskad. Det här fanns redan innan ÄS kom in i bilden. 

 

Jag är egentligen en tjej som gör vad jag vill, vad jag känner för. Ingenting sker mot min vilja. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera. Låter jag mig själv bli utnyttjad? Jag vet inte ens vad en sund relation är egentligen. Jag är så dålig på det här med relationer. Det enda jag tänker på just nu är att få mina behov tillgodosedda. Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Skulle någon ställa upp för mig? Jag är verkligen anti-närhet just nu och vill absolut inte ha vem som helst vid min sida. Det innebär att det är den som jag kan vara intim med kan vara den som ligger och kramas med mig. Inga känslor med i bilder. Bara kramas, få tröst. Känna att det är en vän som kramar mig. Vän av det manliga könet av den anledningen att jag vill känna mig liten och skyddad i hans famn. Inte prata eller så. Bara ligga där o bli omkramad. Känna mig omtyckt på något vis. Jag kan inte riktigt förklara eller sätta ord på det där. Jag har så fina vänner, jag har ett par att prata med i tid och otid. Men det uppfyller inte riktigt det behovet jag känner liksom. 

 

Samtidigt som jag verkligen förkastar det behovet. Jag vill inte ha det där jävla behovet. Känna mig så svag och beroende av andra. JAG HATAR DET. 

 

Nu är jag sen till skolan. Sitter och gråter. Får ta mig samman o gå ut med hundarna och hoppas på att se någorlunda okej ut sen. Bara vill ha slut på allt. Jag är också arg för jag är så feg av mig. Jag är så arg för jag är rädd för att ställa krav. Jag vill inte det ska ske på villkor. Jag vill det ska vara villkorslöst. 

 

Skulle kunna skriva en hel dag men nu får jag sätta en punkt här. 

Skapade den här bloggen mest för min egna skull. Hur jag mår egentligen vet jag inte. Jag vet inte vad som är fel. 

 

Jag är en 24 årig tjej som bor på västkusten. Har ett aktivt liv (på gott och ont). Pluggar på högskolenivå.

Under sommaren utvecklade jag ätstörningar på riktigt. 

 

I hela mitt liv har jag alltid varit kräsen. Jag slutade äta tillräckligt när jag fyllde tvåsiffrigt skulle jag gissa. Har inte lagt sånt på minnet. Tränade gymnastik sen jag började gå (jag hoppade i sofforna och sängarna och var hyperaktiv, mina föräldrar lät mig därför börja gymnastiken för att bli av med energin). Jag tränade truppgymnastik tills jag var runt 13 år gammal, Slutade på grund av en skada.

De två senare åren av gymnastiken har det blivit så att jag åkt till och från skolan lokaltrafiken och det innebar även att jag började äta mindre genom att hoppa över middagar, jag åkte ofta antingen till stallet eller till träningarna direkt efter skolan. Jag drack bara ett glas Oboy innan jag stack till skolan. Ingen frukost. Och när jag åkte hem efter träningarna eller stallet så åt jag bara det jag kände för. Det kunde vara mackor. Eller så kokade jag makaroner. Om det fanns mat hemma kvar och jag tyckte om den så åt jag en sen middag. Jag var sällan hemma. 

 

Jag minns att jag blev viktfixerad i tidig ålder, jag minns hur jag kunde fråga mina kompisar hur mycket de vägde. Jag vägde alltid mindre och ville väga lika mycket som dem. Detta började i lågstadiet. 

Det slutade med att jag ljög och la till 1-2 kilo. Varför jag ville väga mer vet jag inte idag. Och minns inte heller varför. Jag är född med en vinnarskalle och jag ville aldrig vara sämre.

 

Jag vägde ganska lite. Flyttade hemifrån som 17 åring och började leva som jag gjorde. Åt abnorma mängder mat, men gick också ridsportgymnasiet där vi var i stallet nästan hela dagarna. Andra året hade jag en egen häst, tredje året hade jag två hästar under halva läsåret. 
Skaffade mig en sjukt dålig karaktär, åt skräpmat, framför allt pizza ca 2-3 gånger i veckan (bodde granne med en pizzeria). Gick inte upp i vikt eftersom jag ibland hoppade över frukost. Eller så åt jag inte tillräckligt. Eller så var jag jämt ute i stallet så jag var aldrig hemma. Jag vet inte riktigt där. Allra värst blev det när den ena hästen togs bort. Då började jag skära mig på nytt (första gången var när jag var nästan 15, minns att jag hade bandagerat armen och sov med långtröja. Dagen efter var min födelsedag och jag skämdes så när mamma och syskonen kom in och grattade mig.) 

 

Sen efter gymnasiet flyttade jag ihop med en kille som inte var snäll mot mig. Under de här åren gick jag upp 13-14 kg. Blev fet. Mådde dåligt. Kläderna blev små och jag fick köpa nya kläder. Mycket berodde på inaktivitet och depression. Bröt ihop, hamnade på akuten flera gånger. 

 

Sökte tröst hos en annan kille. Slutade med att vi blev tillsammans. Vi hade ett bra förhållande i några år. Det tog slut för vi var mer som vänner mot slutet. Men under den tiden tillsammans blev jag beroende av honom. Jag sökte alltid tröst hos honom. Matmässigt bestämde jag mig för att sluta upp med att vara tjock. Började äta LCHF och tappade 14 kg. 

Mina ÄS tog nog fart först efter att vi gjort slut. Jag svalte för jag inte mådde så bra, jag var ensam och ledsen, det var problem med boendet och hunden som blev attackerad. Åt nästan ingenting på två veckor och tappade 2 kg till. La ner all träning då också för att inte förstöra mig själv. Kom igång med träningen på nytt, började äta igen. Men här visste jag inte att jag började överäta. Jag överåt på LCHF produkter för jag var sugen. Jag gick upp ca 8 kg, mest över julen där hetsen började.

I våras började jag räkna kalorier och återtog kontrollen över matintag och träningsvolym. Ökade träningsvolymen, men mest av den anledningen att jag genomfört en tjejklassiker i år. Trivdes med all träning, tappade vikten i lagom takt, som planerat. Men... En dag i veckan släppte jag på kontrollen. För varje vecka som gick blev det värre och värre. 
I somras blev en kompis arg på mig. För jag pratade bara om kalorier. Hon blev galen. Det var första riktiga varningstecknet. 

Jag blev i samma veva deprimerad och utvecklade viktfobi. Bestämde mig för att sluta deffa (jag bantade aldrig, jag deffade med syftet att få bort fettmassa). I ett desperat försök att hålla vikten började kompensationsbeteendet komma fram. Jag åt alltmindre dagen efter en ätardag och kunde köra dubbla pass. Ångesten fanns där. Jämt. Även om jag njöt av att få äta. (Idag är jag knappt kräsen, älskar att äta!). 

 

Lyckades som bäst hålla NIO dagar utan att hetsäta sedan i mitten av somras, där jag bestämde mig för att sluta räkna kalorier och ta bort mina planerade ätardagar. 

 

Hur är läget idag? 
Tja... Jag sökte vård i början av augusti hos PIVA. Sen dröjde det innan jag fick en tid. I början av september fick jag en tid efter x antal samtal. Träffade då en läkare och vi kom fram till att jag led av bulimia nervosa utan självrensning eftersom jag inte spyr eller tar laxeringsmedel. 

Läkaren skulle skriva ut två recept. Jag fick bara ett recept. Den helgen var bara början på det värsta. Jag fick inte ut rätt tabletter (enbart ångesttabletter som ökade min aptit) och jag hade värsta matorgien den helgen. Jag hade ringt till psykmottagningen och bett om att få receptet i två dagar. (jag var hos läkaren onsdagen, ringde torsdagen och fredagen) och hade världens ångest. Han ringde upp mig på måndagen och fixade receptet och beklagade sig för misstaget (tack för det!!!) och skulle ringa mig dagen därpå för han hade en väntande patient. 

 

Dagen gick. Tisdagen kom och gick. Onsdagen kom och även den dagen gick. Hela veckan gick. Inget samtal. Jag gör x antal försök att få tag i läkaren. Utan resultat. 

Utvecklar då självskadebeteendet på nytt ("skärfri" i 1,5 år). 

Fortfarande har jag inte hört av den där jävla läkaren. Men jag har ÄNTLIGEN fått en tid hos en sjuksköterska. EN SJUKSKÖTERSKA!!! Senast jag var i psykvårdens händer fastnade jag hos en sjuksköterska. Kom aldrig någonvart med mitt mående. Det har legat och lurat länge. 

 

Antideppens verkan då? Fluoxetin som ska funka mot bulimi. Jag har inte hört nåt om att jag ska äta 60 mg som är dosen till bulimiker. Jag äter 40 mg just nu. Och jag är fortfarande labil. Får sjuka ångestattacker och jag gråter eller skrattar på en och samma dag. Undrar vad det är med mig egentligen?

 

Ja. Det var om min relation till mat och lite andra delar av mitt liv fram tills idag.