Kampen mot bulimi

Likt förbannat kommer den där hatade vännen Mia och hånskrattar åt mig som förtvivlat för tillfället ta timme för timme. 

Men tröttheten, det svängande humöret gör det så svårt. 

 

Tanken är alltid god. Men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av nåt när krav ställs på mig. Jag hade ångest för bilen EVENTUELLT inte skulle starta. Ja precis. Eventuellt. Inte ens säkert att den inte skulle startas. 

Då letade jag efter plan B. Kunde fråga en snäll kompis som hjälpt mig i somras. Men valde att inte göra det. Varför? För vi inte har hörts sen dess. Det är ett par månader sen nu. 

Fick då förslaget av min vän, som alltid är så fin och påhittig. 
Men ju mer hon malde på desto större press kände jag lades på mig. Att jag måste göra si och så. Även om baktanken var god. Jag måste säga ifrån i de lägen. Att det inte funkar. Att jag inte är mottaglig för sånt just nu.

 

Jag är så himla trött just nu. Så arg och besviken. Så ledsen. På mig själv. För jag inte förmår att behandla mig själv bättre. Även om jag vill så kan jag inte sätta det i handling av någon anledning. 

 

Så ikväll, tänker jag tillåta mig själv att hetsäta. Det har jag sagt att jag får. Fredag idag. 

Jag växlar hela tiden mellan "Får inte hetsäta, försöka vänta tills imorgon istället!" och "Det är okej att falla, ät du ikväll". Den första delen triggar igång rebellen i mig. Ungefär som "Rör ej!" och jag ändå TVUNGET ska peta på det som man inte får röra. Den andra delen lugnar mig. Och plötsligt känner jag "Jag vill äta..." och då säger den förnuftliga delen av hjärnan "Nej nej, låt bli!" och reptilhjärnan "ÄÄÄÄT!!!!!" 

 

 

FUCK GÅ OCH DÖ! 

(Och ja. Det blir till hetsäta ikväll. Har inte bestämt mig för vad än. Försöker dra ut på tiden så gott jag kan också så det blir så sent som möjligt. Inte för sent. För då hinner jag sova ikapp innan jobb imorgon!)