Kampen mot bulimi

Jag känner att jag börjar hamna i ett tillstånd där jag knappt kan formulera mig riktigt rätt. Men det här är ett totalt seriöst sjukt jävla skämt. Jag kände mig trött, vilade ögonen under 11-12 tiden men somnade, icke då!!! Sen var det bara att sitta och grina, vara patetisk och hata sig själv etc etc. Satt och bara glodde på skärmen en stund. Jag är så trött att jag inte ens längre kan sova. 

Jag har varit så sjukt destruktiv och pratat med folk omkring mig. Det känns som det fortfarande är fredag idag. Börjar känna att jag tappar kontrollen lite grann här. Men jag mår lite bättre nu efter att ha pratat av mig och allt. Det blev inget biobesök idag, liten miss i schemat så vi tar det en annan dag. 

 

Jag hetsåt också. Köpte kladdkaka och bredde på ett tjockt lager med nutella på och på mindre än 10 minuter var det slut. Fettigt!!! Jag blev sur för de inte hade spraygrädde inne på Lidl idag, men men... Hade toppat kladdkakan ordentligt med massa spraygrädde. Sen tillbad jag porslinsguden. Stängde ögonlocken och kände hur allt snurrade till. Jag är så trött att det snurrar i huvudet, tinnitusen är igång och jag vill bara... AH. SOVA!

 

Jag känner inte längre att jag vill dö. Hade kunnat få hit en kompis nu ikväll men jag kände att det var dumt med besök, dels för jag är ett tråkigt sällskap, dels för jag vill kunna somna utan att må dåligt. 

 

I värsta fall har jag Theralen, jag tänkte inte gå sömnlös en natt till, verkligen inte. Det räcker med att jag är så här redan. 

 

Just nu känns bulimin som en fis i rymden, det är allt annat som spelar större roll just nu... 

 

HERREGUD VAD JAG VILL HA CHOKLAD. OCH BALLERINA KLADDKAKA!!!!!!!!!!

 

Men orkar inte gå och handla. Och vill spara pengar. SÅÅÅÅÅ attehhhhhhh. Ja det blir så att jag "sparar" mig till imorgon. Ska nog göra flottiga ostmackor nu. HUNGRIG! Eller jag vet inte... Vi får se. 

Jag har på sin höjd bara blundat och sen ryckt till. Har konstiga krypkänslor i kroppen. Rastlös. Har försökt ligga i soffan och bara glo men nä ingenting händer. 

 

Bröt ihop. Sökte på självmordsmetoder. Jag är suicid. Önskar att jag dog när jag var okontaktbar. Kunde slippa sitta här och gråta. Har nu bestämt mig för hur jag ska ta mitt liv om den dagen kommer. Så här långt har jag aldrig gått innan. Aldrig bestämt mig för hur jag ska dö. Förrän nu. 

Blev två skåror på armen. Kände inte alls för att hetsäta eller spy. Allt känns bara så himla meningslöst. Jag hatar mig själv. 

 

Vill inte vara ensam just nu. Pratade lite med en vän. Hon är så fin. Började gråta av vad hon sa. Kände inte ett enda sug efter att hetsäta. Känns bara så jävla meningslöst att hetsäta och spy, det hjälper bara för stunden. Kommer iofs inte sluta med det nu heller. Jag bara funderar på hur långt jag ska låta det här gå. 

Vägrar ringa till PIVA, de kommer låsa in mig och nada more speciellt med tanke på att jag börjat planera mitt självmord. Det känns hemskt. Jag känner att jag vill passa på att dö när jag har folk omkring mig. Så jag inte dör ensam. Ingen i min närhet här på plats vet om detta och jag kommer aldrig berätta för dem heller. De som har mitt förtroende vet att jag skär mig och att jag har bulimi. Men självmord har jag inte pratat om med någon, 

 

Varför ska man ens leva sitt eget liv när man inte kan leva med sig själv? 

Drack inte alls så mycket, drack samma mängd som jag annars blir lagom onykter på. Ca 5-6 drinkar kan jag dricka på en hel kväll. Dricker jag mer så är det föööööör mycket. 

 

Men det som hände: Jag blev så jävla full att jag inte var kontaktbar. Jag är glad att ha folk som hjälper mig. Jag har haft ångest för det hela jävla dan när allt kom fram, Men jag hade roligt iallafall, riktigt roligt. Nästa gång dricker jag INTE mer än en drink. KANSKE två. Herregud,jag är såååå självdestruktiv, jag upprepar mönstret ändå även om jag vet att det inte borde vara så. Rejäla minnesluckor också tyvärr... Helvete... Har mått helt skumt idag, inte bakis eller så men jag har känt mig nervös eller skakig. 

 

Var ute på promenad med en kompis och våra hundar, det var mycket uppskattad, jag bjöd in mig på äppelpajsfrukost också. Skönt också att komma bort hemifrån. Somnade nästan under kvällen när jag såg på en skitdålig film. Nickade till. Har inte sovit många timmar tror jag. 

 

Och nu sitter jag o skakar med benen, jag kan inte sova. Jag är inte trött, jag har ångest och är rastlös. Vill bvara äta en massa choklad. Jag är inne på 6e dygnet utan hetsätning nu men jag tror inte jag pallar längre. Jag har ätit pizza och choklad idag och inte brytt mig, jag var ju påverkad liksom... 

 

Börjar bli människa. Och jag börjar bry mig igen. Och hata mig själv, Fan jag är misslyckad. 

 

Jag kan verkligen inte släppa det där, att jag är så förbannat omdömeslös. Jag tycker det är sjukt skämmigt för mig (hade det varit nån annan så hade jag inte brytt mig iofs) att höra hur han bar mig ut för att jag skulle ha frisk luft, hur han försökte få mig att spy... ÅH JAG HATAR MIG SJÄLV!!!!!!

 

Det är ju den sidan av mig jag INTE vill visa för någon... Gråter snart av panik. ÅNGEST. Han sa det inte var nån fara osv men jag blir så himla ledsen. Jag vill inte min mur raseras. Det räcker med att han har mitt förtroende, Men jag vill inte han ska se mer. Jag vill inte att någon ska se mig. Det är inte bara destruktivt för mig, det är det för andra också. Det här känns som det bara är en början. Folk vet att jag mår som jag gör. Men de ska inte behöva se skiten också. 

 

Jag är rädd att jag ska falla tillbaka till den jag var för några år sen, då var det riktigt illa. I ett bråk med en av mina ex gick jag och skar mig i ren frustration framför ögonen på honom. Han tog illa upp och plockade bort allt som jag kunde skada mig med. Men det förtjänade han nog, det svinet. Han älskade mig ändå aldrig. Jag är bitter över att ens vara så dum i huvudet och ändå var med det äcklet. 

 

Men det som inte dödar härdar en. Undra hur härdad jag blir i sådana fall. Tittar på mina skärsår, har inte skurit mig sen i helgen heller. De börjar läka också. Men som jag känner nu så är det snart dags för en ny. Jag är så besviken på mig själv. Jag är så arg och ledsen på mig själv. Jag känner en stor förakt till mig själv och livet i sig. Ikväll slog tanken på att skära av nån kroppspulsåder mig. Undra hur snabbt man dör, känner man mer än skärsåret?

 

Åh jag känner mig så dum som inte skrivit så mycket roligt och bra på bloggen men det är svårt, när jag är uppvarvad och glad så finns inte mycket att säga, jag mår bra och allt. Försöker skriva ner det också så jag kan blicka tillbaka och minnas känslan. Så det dåliga inte tar över en. Men det är så svårt... 

 

Nu sätter jag punkt, jag babblar alldeles för mycket. 

 

Hoppas många av er läsare sover så här dags och mår bra. Kram!

Trots en av de sämsta helgerna och en av de sämsta nätterna på ett tag så åt jag frukost. Åt flatbröd istället för bröd bara för jag hetsåt upp mitt hembakta bröd igår. Det fick bli många skivor flatbröd. Sen slarvade jag med förmiddagsmellanmålet, kände mig inte hungrig. Åt mellanmålet med lunch istället. Äggmackor på flatbröd, tog extra skivor. Var i skolan också. Sen kom jag hem vid tretiden, la mig i soffan och fortsatte läsa i boken. Somnade och vaknade klockan kvart över fem. Tänkte bara "Helvete, nu blev allt fel" och tog direkt ut hunden och promenerade med en klump i bröstet. 

 

Skulle laga lasagne, det tar lite tid att tillaga allt från början till slut så sket i mellanmålet. Kände mig stressad. Nu är klockan lite efter åtta, jag har hunnit laga lasagne och ätit, fixat matlådor, diskat, städat, dammsugit och våttorkat golvet. Så nu kan jag sitta och andas en stund. 

 

En kompis kommer snart, jag ska baka scones tänkte jag, får ta dubbelt mellanmål då för att ta igen eftermiddagens uteblivna mellanmål.

 

Tänker att det här ska gå bra, imorgon får jag sällskap på lunchen, på onsdag ska jag laga middag till en vän. På torsdag är det fest. Men jag funderar på när det passar att hetsa och spy, jag fick panik, jag känner inte att jag kommer hinna innan torsdag!!! Jag är livrädd för att äta bra och duktigt bara för jag är så jävla rädd för att svälla upp som en ballong, oavsett om det är vätska eller fett. Jag vet att det är vätska men jag klarar inte av den blotta tanken på att jag går runt och ser knubbig ut!!! 

 

Men idag ska iallafall bli en okej dag trots lite ångest och lite missar här och där. Ångesten känns hanterbar idag också, jag hinner liksom inte sitta ner och fundera för mycket för att sen bryta ihop. 

Åt helvete med ångest. 

 

Halva dagen har gått till att fundera och vända på den där förbannade ångeststeken typ tiotusentjugotolv gånger.

 

Insåg tidigt också att jag skulle till apoteket. Då sket jag i mellanmålet på eftermiddagen. Hem, promenera hunden och sen till Maxi och ta ut mer antidepp (Ibland undrar jag varför i helvete jag äter dem?) och handla hetsmat.

 

Ikväll var nog en av de sämsta kvällarna jag haft. Inom loppet av mindre än en timme har jag hunnit äta 0,5 liter glass, 4 st vaniljmunkar och 350 g choklad. Spydde sen som en gris. Därefter skrapade jag bort syran på enligt reglerna. Hämtar kökssaxen och karvar i min arm. Ser hur blodet rinner. Känner mig bara så dödligt trött.

 

 

Men jag vet ändå att jag inte är ensam. För jag pratar med en vän i det här ögonblicket. Jag pratade med en äldre nära vän som varit med mig de senaste 7 åren. Hon bidrog med kloka ord. Jag svalde min jävla stolthet en stund. Nu ångrar jag det. Mycket. Helvete vad jag ångrar mig.

 

De där förbannade arbetsbyxorna har skavt i min tjocka och uppblåsta midja hela dagen, det kliar så förbannat där de suttit åt. 

 

Åt 400 g choklad och spydde sen ända tills det brände i halsen och munnen, smaken blev besk och äcklande. Likt när man spyr galla. Nu svider det i munhålan och halsen och på tungan. Jag är dödligt trött. 

Passande nog bara att man satte på en romantisk film där huvudrollsinnehavaren ser ut att vara överkörd av en ångvält och ändå hamnar i en triangeldrama där han uppenbarligen kan välja vem han vill ha men inte vet vem han vill ha. Jävla lyxproblem. 

I'm saying: TA BÅDA!!! Det är ändå så att man blir sviken i slutändan. Lika bra att ha två stycken, sviker den ena kan man luta sig på den andra.

 

Jag vill inte vara den jag är. Jag vill inte leva mitt liv. Mitt liv är inte värt att leva.

Jag hade egentligen en bra dag. Men misskötte maten och sen gick det utför. Det är inte på grund av att jag misskötte maten egentligen. 

Förr bestod tankarna av mat, kalorier och motion. Men det har förändrats idag. Men grubbleri består. Jag tänker på så mycket saker. Självhatet blir alltvärre och jag förlorar mer och mer tillit för människorna. Jag tror inte längre att de vill umgås med mig. Jag tror att de gör det bara för att vara snäll eller för de känner sig tvungna till det. 

Jag är inte någon man vill vara med. Jag är inte värd en plats i det här livet. Självmordstankarna kommer allt närmare som det ser ut idag. Jag är ledsen över det egentligen eftersom jag vet innerst inne att jag vill leva OCH må bra. Men jag kan inte tillåta mig själv det. Jag kan inte unna mig det. Jag kan inte sluta vara min egna hackkyckling. Jag vill bara springa in i nån vägg med huvudet före. Hoppa nerför nåt stup med huvudet före. 

Skära av mina ådror på handlederna och sakta försvinna ur livet. 

 

Jag vill så gärna att någon plötsligt dyker upp och bara omfamnar mig. Så jag får tillbaka den där känslan av att vara omtyckt. Även om jag vet att den känslan skulle vara kortvarig. Men det skulle behövas känns det som. Jag är trött på det här. Jag vill inte leva det här livet. Jag vill leva och må bra. Jag vill älska och bli älskad. Men jag är så skadad och förstörd att jag vet att jag inte ens kan hantera en relation. Mina tidigare relationer där jag mest letade efter trygghet och inte uppriktigt älskade min partner har varit destruktiva. Trots att jag inte älskade någon så kunde jag aldrig sluta jämföra mig. Jag var ständigt svartsjuk. På alla tjejer. Oavsett hur de såg ut, om de var tjocka eller inte. Det fanns alltid nåt bra i de där människorna. Och vad i helvete är det som är så bra med mig? 

 

Jag vet att jag är en fin människa som bryr sig om sina nära och kära. Men det är ändå nåt som jag inte ens ser. Jag jagar hela tiden bekräftelse bara för jag inte kan se det. Inte kan få bekräftelse av mig själv. Att jag faktiskt är okej. Jag behöver inte vara bäst men jag ska inte vara sämst i mina ögon. Jag vill inte vara ingenting i mina egna ögon. Men det är jag nu. 

 

Jag hatar mig själv. 

 

Hetsätit på rekordtid nu tror jag. Bredde nutella på kladdkakan och sen ett tjockt lager spraygrädde på den. 200 g naturgodis (nötter och choklad). och så en halv Pringles. Allt på en halvtimme. Jag är så äcklig. 

Ska nog ta en omgång till. Orkar ingenting ikväll. 

 

Fan vad det ska pendla hela tiden med mig själv. Så trött på det.

 

PS läkarbesöket på ÄS-enheten idag gick bättre än förväntat. Jag är en centimeter längre än jag trodde och har gått upp ett kilo sen jag lade in mig på psykavdelningen. Kul kul!!!!!! Ska dit två gånger till för mer bedömning. Ska lämna blod på sjukhuset i nästa vecka. Vi får se. På ett sätt vill jag bli sämre bara för de ska inse allvaret. Det är dramaqueenen i mig som tänker så. Men jag vet inte om det ens lönar sig. 

 

Nu ska jag fortsätta se på filmen och hata mig själv lite till. 

Tre hundar i min lilla lägenhet, det funkar bra. Det är lite kul det här tycker jag! 

 

Jag var på väg att skriva ett inlägg igår kväll men det blev sent och jag prioriterade att maila till en vän. Igår orkade jag inte följa matschemat, hetsåt tre gånger. 

Jag kände ett behov av att hetsäta i förebyggande syfte eftersom jag inte kommer kunna hetsäta i ett par dagar då jag har den tredje hunden och kompisen kommer hit o tar ut den på sina raster. Rasterna är inte enligt tidsplaner så det känns lite riskfyllt att hetsäta. 

Sen kom ångesten inför julen och även en annan grej. 

 

Idag har jag bakat bröd och ska laga en gryta till middag. Jag får provsmaka brödet till eftermiddagsmellanmål, tror det blev gott :) Jag har ätit alla mål, dock inte i rätt mängd, åt inte upp lunchen bland annat... Men men... 

 

Just nu känner jag för att hetsäta med råååååge. Åh jag vill ha så mycket choklad jag bara kan få tag på!!! Men nä jag kan inte. Inte idag. Inte imorgon. Kanske sent ikväll. Bara kanske... Vet inte. Vill inte hetsäta egentligen men känner bara.. "OOOOORKA!!!!!!"

 

Nåja. Ska försöka läsa lite i boken en stund om jag inte blir för trött, jag sov skit inatt... Nervös och allt det där. Usch... Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner mig bara så himla kluven just nu! 

 

 

JO! en sak, jag kollade postboxen igår och det hade kommit ett brev från min ssk som skulle ordna matschemat. Hade jag fått det där tidigare hade jag inte alls fattat hur fan man ska äta för att det ska vara normalt. 1/3 av tallriken ska vara bla bla bla. Men hallå, alla tallrikar är ju inte lika stora??? (Eh, jo det varierar ju med lite olika mått men inte så det blir extremt. Men ÄNDÅ!!!) Och så var det inte ens i närheten av proteinrik mat trots jag önskat mig det. Tur att jag hittade matschemat och fick ett av en vän så jag kunde försöka. Känns inte ett dugg seriöst det där ssk skrev till mig. Det var så luddigt också. Nåja, tur att man fixar allt själv på nåt jävla vänster! 

Pratat med vänner. Jag är så glad att ha fina vänner. Känner mig totalt söndergråten just nu, har gråtit hela kvällen.

 

Vet fortfarande inte vad som egentligen är felet. Mer än att jag bara fått flera flashbacks som är obearbetade. Som ger mig en negativ känsla. Bidrar till hur jag ser på mig själv. Vågade iallafall säga till en att jag inte mådde så bra. Det kändes skönt att iallafall kunna prata lite. Även om jag inte sa mer exakt vad det berodde på. 

 

Jag har fått så många fina ord. Och handlingar som bevisat orden.Tyvärr fler ord där handlingen motbevisat vad som sagts. Jag kan inte lita på någon. Komplimanger folk säger till mig spontant sparar jag. Jag vill tro på orden. Jag vill tro på handlingar. De positiva alltså. Men i slutändan förväntar jag mig ändå att bli sviken. Att bli behandlad som en påse skit.

 

Min följeslagare är den enda som man kan lita på. Han är alltid i samma rum som mig. Nu bor jag i en etta men när jag går och lägger mig är han vid sängen. När jag vaknar är han där bredvid mig (ser han mig vaken så kommer han och hälsar på mig). Är jag i kökspentryt så är han bredvid mig. Sätter jag mig vid köksbordet lägger han sig på mina fötter under bordet. Är jag vid soffan är han där också.

Och gråter jag kommer han och ska absolut ha gos. Annars klättrar han på mig. Säger jag nej så respekterar han mig. Villkorslös kärlek. Det är de stunderna som jag är extra tacksam över att ha honom i mitt liv. 

 

 

PS. Bekännelse: Inte följt matschemat på två dagar. Inte orkat alls. Mår för dåligt för att ens tänka på att ställa mig och laga mat. Ätit frukost och lunch idag åtminstone. 

Eftersom jag tuggar och stöter upp en massa sötsaker åt dig kan du väl vara söt och ge mig nåt tillbaks som tack? 

 

 

 

 

 

Känner att jag börjar tappa allt som är rationellt. Jag skulle handla hetsmat. Men i affären sprang jag jävligt lägligt nog på nån jag INTE ville skulle se mig. Inte i det här skicket. Men tyvärr, jag handlade vid fel tidpunkt och fick istället ändra min hetsätningslista så jag inte skulle vara i affären så länge. Vinkade bara hej och sprang vidare. Scanna, packa i ryggsäcken, låtsas köpa nåt annat och sen fort som fan hem. För att inte stöta på nån igen. 

 

Promenerade med hunden, satte på en film och hetsåt. Spydde. Spydde. Spydde lite till. Funderar på varför jag plötsligt kände ett sånt här behov. Av att ha nån som tycker att jag faktiskt betyder nåt. Att jag faktiskt är någon för någon. Ensamheten äter upp mig inifrån, mest för jag känner mig så jävla liten och betydelselös. 

Inbjuder er läsare till mitt privata liv nu. Det är nåt som gör att jag känner mig konstant ledsen och värdelös, sedan igår... Tog bara ett dygn och en dålig natt att komma fram till det. 

 

Mitt liv i skolåren präglas av mobbning varvat med utfrysning på gymnasiet. Vid ett tillfälle blev jag sexuellt trakasserad när vi var och badade. De tog på mig överallt under badkläderna. Jag försökte komma undan. Jag hade pojkvän då så jag var också upprörd. Kände mig smutsig. 

Men det släppte i ett tag. Flera år faktiskt, förmodligen förnekelse eller förträngning av minnen.

 

Ett av mina ex var inte snäll mot mig. Jag var inte värd någonting. Kände mig aldrig uppskattad. Jag lärde mig aldrig att lita på honom. Jämförde mig med sitt ex. Kommenterade saker som var känsliga för mig. Självförtroendet i botten. Det positiva han sa till mig bara gick in i ena örat och ut genom det andra örat. Den tiden vill jag bara glömma. Glömma smärtan jag upplevde. Frustrationen och ilskan jag bar på mig. Så mycket för ingenting. Med honom klippte jag allt. Polisanmälde honom för förtal på grund av vad han skrivit om mig på sin blogg. 

 

Senaste nu då, insåg jag att det påverkade mig mer än jag trodde, inte för hur hans liv ser ut idag utan för vad han sa till mig. Ljuger alla människor för mig? Han pratade om att han älskade mig. Att han ville det skulle vara slut innan vi blev ovänner, vi funkade inte ihop. Pratade om hunden också. Jag litade på honom, det gjorde jag verkligen. Han var den som var där i vått och torrt. Men till slut så svek han mig. Han sa att han grät för första gången sen hans farfars död för han saknade mig, för han tyckte om mig så mycket. Men ändå att det var rätt. Mycket förståeligt, det var samma sak för mig. 

 

Men... två månader senare har han en ny tjej, de hade hållt på i nån månad. Han hörde aldrig av sig ang hunden. Frågade aldrig. Betedde sig inte som en vän. Och nu är han förlovad med den andra tjejen. Under den korta tiden han var singel under våren så hörde han av sig och ville ha hunden. Nu har han och hans nya tjej skaffat hund. Därmed är min hund glömd för honom. Jag sörjer det till en viss del. Men det som gjort så ont är att han inte alls brydde sig om mig. Det gör han inte nu, det är redan bevisat. I somras avlivade min mamma hästen akut efter en öppen fraktur i ett ben. Jag satte upp detta på facebook. MÅNGA som jag knappt kände beklagade sorgen och skickade varma hälsningar. Men inte han. Då kände jag att det var ett riktigt svek. 

 

Och hur påverkar det mig idag? Så fort något som känns så himla bra. Och sen blir det lite märkligt. Hur folk beter sig. Jag tar nästan för givet att jag till slut blir sviken. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag känner mig inte värd att bli älskad. Det här fanns redan innan ÄS kom in i bilden. 

 

Jag är egentligen en tjej som gör vad jag vill, vad jag känner för. Ingenting sker mot min vilja. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera. Låter jag mig själv bli utnyttjad? Jag vet inte ens vad en sund relation är egentligen. Jag är så dålig på det här med relationer. Det enda jag tänker på just nu är att få mina behov tillgodosedda. Men jag kan ändå inte låta bli att undra. Skulle någon ställa upp för mig? Jag är verkligen anti-närhet just nu och vill absolut inte ha vem som helst vid min sida. Det innebär att det är den som jag kan vara intim med kan vara den som ligger och kramas med mig. Inga känslor med i bilder. Bara kramas, få tröst. Känna att det är en vän som kramar mig. Vän av det manliga könet av den anledningen att jag vill känna mig liten och skyddad i hans famn. Inte prata eller så. Bara ligga där o bli omkramad. Känna mig omtyckt på något vis. Jag kan inte riktigt förklara eller sätta ord på det där. Jag har så fina vänner, jag har ett par att prata med i tid och otid. Men det uppfyller inte riktigt det behovet jag känner liksom. 

 

Samtidigt som jag verkligen förkastar det behovet. Jag vill inte ha det där jävla behovet. Känna mig så svag och beroende av andra. JAG HATAR DET. 

 

Nu är jag sen till skolan. Sitter och gråter. Får ta mig samman o gå ut med hundarna och hoppas på att se någorlunda okej ut sen. Bara vill ha slut på allt. Jag är också arg för jag är så feg av mig. Jag är så arg för jag är rädd för att ställa krav. Jag vill inte det ska ske på villkor. Jag vill det ska vara villkorslöst. 

 

Skulle kunna skriva en hel dag men nu får jag sätta en punkt här. 

Mår skit. Allt bara skriker. Jag är förvirrad. Jag vet inte hur jag vill ha det. Jag är så trött på livets oklarheter. Jag vill inte fundera på helt orelevanta saker. 

 

Känner en släng av ensamhet just nu. Hade gärna haft nån som kom och höll om mig. Men jag föraktar samtidigt sällskap. Jag vill inte bli beroende av någon annan. Undrar ändå om jag någonsin kan bli kär. Kär på riktigt. Ingen tonårsförälskelse som jag upplevt, den första kärleken. 

 

Allt folk säger eller vad jag tänker går omedelbart till att bli analyserat. Ångesten bara klöser inuti mig och tankarna bara dånar runt. Jag vill bara fly. Fly långt bort... 

 

Hetsätit. Spytt. Men känner mig långtifrån nöjd. Måste göra en omgång till. I hate my life. And myself. 

 

FUCK FUCK FUCK

 

 

Jävla skitliv. 

Läste boken och kände direkt "NEJ!"

 

Det innebär att jag får läsa boken en annan dag. Jag är inte mottaglig just nu. Kan vara nåt att tänka på, just nu känns det som boken bara prackar på mig en massa skit fast jag vet att det inte är skit. Och jag vill inte få en negativ upplevelse av boken efter nån sida bara. Men eftersom jag sitter och fantasierar om min hetsätning och håller redan på att avvika min matschema idag känns det totalfel att läsa boken. 

 

En annan dag istället. 

Vaknade med ångest, kändes som det skrek i huvudet och det knöt sig i bröstet/magen på mig. Förnekade det som vanligt. Till slut orkade jag inte mer. Gick då upp och åt frukost, ut med hunden och sen satte jag på ytterligare en skräckfilm (den var skit) för att komma bort en stund. Sitter och funderar på när jag vill hetsäta. Idiotiskt jag vet. Men jag orkar inte bry mig. Jag skulle ätit lunch nu också men jag orkar inte tänka på det heller. Känns lite som att hela min värld har mörklagts och jag inte kan hålla ögonen öppna, känns som jag går runt i en dimma. Och jag tänker på kladdkaka och spraygrädde just nu... Hade varit sjukt gott. Och en massa choklad. Jag är en chokladoman!!! 

 

Ska försöka komma igång o läsa boken idag dock, så jag kan recensera den efter att ha läst den samt ju tidigare desto bättre så kan jag också recensera den efter ett tag. 

 

Ta hand om er. 

Wow, om jag får säga så. Såklart jag får säga så. WOW!!! 

 

Halloweentema på förfesten som även följde med ut på stan. 

Började med en förfest. Jag tänkte först vara nykter. Men sen... "äääähhh... lite kan jag dricka" och det blev precis precis alldeles lagom! Okej, man ska inte dricka med antidepp men vad fan, jag har varit nykter i två månader så... Så jag är ju inte direkt ute och festar hela helgerna. Jag har lämnat partyprinsessan som jag hade i mig kan man säga. 

 

Dansade i två timmar, herregud vad jag SAKNAT det! Bara dansa och ha kul, vara här och nu. Tidigare kände jag ett stort behov av att hitta ligg (bekräftelse) men igår kväll sket jag i det, ville inte ens bry mig. Bara körde all in. Jag fann en ny vän också. Träffade många ikväll och umgicks, bara hade kul. Jag har inte ens försökt lära känna ettorna men det kändes som ett steg framåt igår. 

Jag kom hem halv fem imorse . TRÖTT! Seg förmiddag. Ska gå och köpa lite godis och ha en bakisdag fast jag inte är bakis. Jag vill öva på att kunna ha såna dagar då jag kan äta en påse chips och nån chokladkaka utan att få ångest. Idag känns som en rätt dag så då kör jag så! 

 

Men ärligt talat? Jag var så nervös hela förfesten att jag skakade, jag hade svårt att stå still för jag var rädd för att folk skulle se att jag skakade. Men jag hade den där grymma masken på mig och bara ryckte på axlarna och försökte ignorera att jag skakade så fort jag spände mig. Jag övervann mig själv eftersom jag till slut hade roligt och slappnade av!

Jag åt också ett mål på donken, men jag åt inte upp hela målet för jag var NÖJD! Var inte hungrig eller sugen när jag kom hem heller. Jag hade inte ens en tanke på att behöva spy upp det heller. Jag var dessutom smart och åt mellanmål innan festen istället för middag så jag kunde äta på donken med gott samvete senare på natten ;) 

 

Jag har märkt att jag har sämre uthållighet och mina muskler orkar inte alls lika mycket. Jag har inte tappat så mycket muskler verkar det som, jag har fortfarande biceps, vader och de underbara låren! Så jag bestämmer mig nu för att börja träna enligt schema (så jag inte tränar för mycket nu i början!) och jag ska klura ut ett okej schema. Max 4 dagar i veckan räcker känns det som. Jag vill helst börja springa igen, så jag kan springa en halvmaraton till maj. Men å andra sidan är löpning mer nedbrytande än vad styrketräningen är. Så jag får försöka hitta en ok balans.Men jag tillåter mig börja träna nästa vecka iallafall och jag tycker det känns bra. Skulle jag känna "nja..." så hoppar jag över det, man ska inte behöva ha dåligt samvete för man hoppar över nåt pass ibland. 

 

Nu ska jag fortsätta min slappedag, blir dock hundpromenad senare. Måste vila upp min rumpa som är helt slut av allt dansande inatt! Och så ska jag förstås njuta av de stunderna det känns bra. 

 

Ta hand om er!

Mitt i tentan fick jag en ångestattack... Men slutförde tentan ändå, lämnade inte en fråga obesvarad.

 

Två dagar, 7,5 hp kurs. Det är vad jag hunnit med de senaste dagarna. Råplugg. Nu kan jag släppa pressen.

 

Sitter och hetsäter just nu eftersom jag kände sån ångest under tentan. Nu är det bara att vänta på att tiden ska utvisa hur det gått. Känns som jag blir påkörd av en ångvält just nu... :(