Sleepless in S-town...
Avverkat en natt med få timmars sömn. Somnade nån gång vid tvåtiden tror jag, tidigast iaf. Vaknade första gången klockan sju. Kissade. Och la mig igen, kunde inte somna. Klockan 8... Kunde inte somna än. Låtsades att jag sov. Halv nio. Nä jag sover fortfarande...
Klockan nio blev jag väckt av idiotphonen. Hoppsan, jag somnade visst. Låg och halvsov i en halvtimme innan jag makade mig upp. Tänkte att jag skulle skita i frukost idag. Också lunch. Mätte mig. Jag har gått ner nån cm runt kaggen. Då är det ju bättre att låta bli att äta.
Jag hade turen att det slutade regna när jag tog ut vovven innan skolan också. Gick till skolan fem i tio. Vid gott mod. Trots bristen på sömn. Går in i vårt rum. Det första jag får syn på var en påse tortillachips. Sen ser jag en kompis sitta och äta på en dubbelMars. Grinigheten slog till. Jag kommer ju ändå aldrig vara så snygg som jag var i somras, precis innan jag föll ur formen. Och jag måste handla idag. Katastrof.
Och ja just det!
Min kompis och jag diskuterade ärr eftersom hon skar sig i fingret. Jag har ett par ärr på mina händer efter ett par klantiga olyckor. Ärr på händerna är ingen fara, märks inte. Sen kläckte hon ur sig "Men ärr på armarna efter skärsåren är äckliga, usch!" och jag bara nickade. Ryckte på axlarna och fick plötsligt en impuls att kavla upp min ena tröjärm och visa henne vad jag gjort och säga att det hon precis sa var helt onödigt.
Jag höll tillbaka impulsen och tänkte att det bara är för hon inte vet något om hur det är att må dåligt. På riktigt. Så jag var tyst en stund.
Gick sen hem. Genom de där förbannade lunchrummen. Ville skita i lunchen men bestämde mig för att koka ägg ändå. Och dricker en skön och varm kopp te. Och funderar på hur jag vill lägga upp min kväll. Jag har iallafall klarat av 2 dygn utan hetsätning. Känns rätt okej.
Igår kväll hade jag plötsligt ett litet hopp om att kunna ta mig ur det här på egen hand. Men sen påmindes jag om att jag har ju andra problem fortfarande. Som jag inte kan hantera på egen hand. Ätstörningen i sig är ju inte ett primärt problem för mig egentligen.
