Kampen mot bulimi

Tre hundar i min lilla lägenhet, det funkar bra. Det är lite kul det här tycker jag! 

 

Jag var på väg att skriva ett inlägg igår kväll men det blev sent och jag prioriterade att maila till en vän. Igår orkade jag inte följa matschemat, hetsåt tre gånger. 

Jag kände ett behov av att hetsäta i förebyggande syfte eftersom jag inte kommer kunna hetsäta i ett par dagar då jag har den tredje hunden och kompisen kommer hit o tar ut den på sina raster. Rasterna är inte enligt tidsplaner så det känns lite riskfyllt att hetsäta. 

Sen kom ångesten inför julen och även en annan grej. 

 

Idag har jag bakat bröd och ska laga en gryta till middag. Jag får provsmaka brödet till eftermiddagsmellanmål, tror det blev gott :) Jag har ätit alla mål, dock inte i rätt mängd, åt inte upp lunchen bland annat... Men men... 

 

Just nu känner jag för att hetsäta med råååååge. Åh jag vill ha så mycket choklad jag bara kan få tag på!!! Men nä jag kan inte. Inte idag. Inte imorgon. Kanske sent ikväll. Bara kanske... Vet inte. Vill inte hetsäta egentligen men känner bara.. "OOOOORKA!!!!!!"

 

Nåja. Ska försöka läsa lite i boken en stund om jag inte blir för trött, jag sov skit inatt... Nervös och allt det där. Usch... Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner mig bara så himla kluven just nu! 

 

 

JO! en sak, jag kollade postboxen igår och det hade kommit ett brev från min ssk som skulle ordna matschemat. Hade jag fått det där tidigare hade jag inte alls fattat hur fan man ska äta för att det ska vara normalt. 1/3 av tallriken ska vara bla bla bla. Men hallå, alla tallrikar är ju inte lika stora??? (Eh, jo det varierar ju med lite olika mått men inte så det blir extremt. Men ÄNDÅ!!!) Och så var det inte ens i närheten av proteinrik mat trots jag önskat mig det. Tur att jag hittade matschemat och fick ett av en vän så jag kunde försöka. Känns inte ett dugg seriöst det där ssk skrev till mig. Det var så luddigt också. Nåja, tur att man fixar allt själv på nåt jävla vänster! 

Hemma igen. Ångest. Missnöjd med inläggningen. Slöseri med pengar.

 

Kunde inte somna inatt, klottrade ner lite i blocket, delar med mig av texten sen. Nu måste jag till skolan. 

 

Min sjuksköterska ringde, precis som avtalat. (och här fortsätter min obefintliga tillit till psykvården stiga)

 

Jag har fått en läkartid på ätstörningsenheten den 9 november! 23 dagar förvisso. Många dagar att hetsäta och kräkas på. Och svälta. Men nu är stenen i rullning. Det var en stor och tung jävel att sätta i rullning. Men jag lyckades!

Fastän jag sitter och äter dagens andra mål som består av kvarg och hallon sitter jag och skakar. Jag känner inte riktigt behov av att hetsäta just nu. Det är kallt i lägenheten men jag fryser inte. Jag bara... skakar? Kan vara ångesten. Men den är i sådana fall inte identifierbar just nu. Kanske att jag åt kvargen. Och inte såg till att jag fastade helt. Men jag hade ju inte planerat ett skit idag, så jag kan inte längre se intaget av kvargen som ett misslyckande. Jag sa ju inte heller att jag skulle fasta. Därmed basta. 

 

Föreläsningen idag kändes bra, för första gången på länge. För första gången satt jag inte och funderade på vad jag skulle hetsäta. Inte heller vad jag skulle äta. Eller okej, jag funderade på om jag skulle äta lite kvarg när jag kommit hem eller om jag skulle vänta tills middagen ikväll hos kompisen. Men bestämde mig för att minska på risken för hetsätning, vilket betyder att jag ska försöka äta. Idag vill jag inte spendera en enda krona. Sen lämnade jag saken och fokuserade på lektionen.

 

Nu ska jag ta ut mig själv och min härliga vovve på en skön promenad innan jag beger mig till middagen. 

Det blev ingen skola för mig, somnade kl ett och vaknade kl tre, tog ut hundarna och sen ville jag hetsäta.

Men tiden passade inte så jag fick vänta tills ikväll. Blev två omgångar. Minns inte ens varför jag stack för att handla. Är nog för jag var trött och uppgiven helt enkelt. Det var nog inte nödvändigt men ändå nåt tvunget. 

 

Nu ska jag sätta på en film och somna till den. 

Och aldrig mer ta ångestdämpande. Det sabbar ju min skolgång för fan. Tenta om 2 veckor. Jag måste ju börja plugga men det går ju inte att lära sig ett skit när det är så här.

 

Imorgon satsar jag på en hetsätarfri dag. Är ju bortbjuden på middag, jag både längtar till och fasar inför den. Jag är livrädd att hon ska lägga upp en jätteportion och säga "Här har du en normal portion mat". Jag kommer ju inte tro henne. Jag är livrädd att hon ska woka grönsakerna och kycklingen i mycket olja. Men imorgon tänker jag rusta upp mig för en mindre strid. 

 

Jag är trött på att jag hela tiden tänker på mat. Jag har fått en dille på kebabpizza med strips. Det blir nog det när jag ska hetsäta nästa gång. 

 

Var i färd att leta efter en liten anteckningsblock på Maxi, för att ha den som stöd. Men jag hittade inte ett litet nog. Så får försöka ta mig till stan och se om jag hittar nåt där. Den ska passa i fickan är tanken. 

 

Jag orkar inte kräkas varje dag. Inte okej heller... Måste fixa det här på nåt vis. Visa att jag har viljan men inte verktyg och redskap för att bli frisk än.

 

Jag fick inte tag på sjuksköterskan på VPM idag, inte ringde hon upp heller. Så då är det bara att vänta tills imorgon. 

 

Nu ska jag somna lite. 

Har promenerat med hunden, diskat och tagit en liten dos Theralen mot ångesten och det ska också funka sömngivande tror jag. 

 

Jag känner fortfarande ett enormt behov av att hetsäta och spy. Bredvid mig ligger en 100 g chokladkaka med nötter. Men jag rör den inte. Inte mer för idag. Det räcker. Jag har fått nog för idag. 

Åkte dit, fick träffa två manliga sköterskor och de pratade med mig. De ville nog lägga in men jag sa att jag inte ville det om inte jag kunde ta med mig min hund. Hunden är ett av mina få glädjeämnen, jag har förlorat flera nu på grund av bulimin. Träningen är inte lika rolig, den ger mig ångest eftersom jag inte kan återhämta mig sen och jag vill inte bryta ner kroppen mer än nödvändigt.

 

Läkaren ställde sen lite märkliga frågor. Men jag fick reda på att remissen är skickad. Öppenvården vet att jag mår skit. Jag bad dem skynda på så jag inte behövde gå och vänta så länge. Precis strax innan jag åkte så fick jag ett sms av min läkare på VPM. Jag måste ge henne en cred, för hon var så snabb med att höra av sig. Nu kände jag lite mer förtroende gentemot henne. Känner också att jag blir tagen på allvar nu. 

De märkliga frågorna jag fick var nog bara för att vara noga, det kändes bra. Jag var på psykakuten ikväll mest för att skynda på processen. Att visa att jag verkligen mår dåligt och att jag inte orkar länge till. Det känns som jag springer rakt mot en betongvägg. Förr eller senare är väggen närmare än jag trodde. Den gränsen vill jag inte nå.

 

Imorgon ska jag ringa VPM och prata med dem. Blir många samtal hit och dit. Mycket ångest. Mycket kamp. 

 

Jag är tacksam för två saker idag. Pappa har redan beställt boken! Och för en kompis skjutsade mig och sedan hämtade mig på PIVA. Jag är så sjukt tacksam! 

 

Nu ska jag lägga mig och koppla av. Och hoppas på att få sova lite inatt. 

PS. Herregud vad jag saknar mat. Vanlig mat. Kyckling, ris med currysås t.ex. DS 

Det blev två omgångar på raken. Spydde och spydde. Munhålan gör ont. Jag mår illa. Jag hatar mig själv. 

 

Stod framför spegeln på toaletten och ser en olycklig och blek tjej. Med chokladklet runt munnen. Spyfärdig. Det är inte längre något liv i de där ögonen. 

 

Spydde, grinade, spydde. Grinade. Under andra omgången ringde jag sjuksköterskan. Sen psykakuten. 
Nu har jag maniskt skurit mig och städat undan allt. Allt åker ner i soporna nu. Och jag dammsög. Bara för jag skulle gjort det enligt planerna. Nu får jag ta ut hunden en kort sväng och sen sticka till akuten.

 

Det här livet är inte värt att levas. Ett helvete jag inte önskar en enda människa. Jag förlorar bit för bit av mig själv till bulimin. Jag är trött. Jag är trött på alla tankar, alla känslor. 

 

Det blir nog en lång promenad senare ikväll när jag kommit hem igen. Inläggningen kommer inte på tal för mig. Akutbesöket jag gör nu är för att påskynda den här jävla skämtet. Så jag får hjälp NU. 

Jag spydde. På riktigt. Hetsåt och kände mig dåsig och illamående. Drack lite mer. Gick och testade. Den här gången gick det. Trodde inte det men det kom plötsligt. Har haft värre hetsätningsomgångar så jag är ganska nöjd med att inte ha hetsätit SÅ mycket ikväll. Skar mig i armen efter allt. Det är visst den nya ordningen. Så att jag känner att jag kan koppla av ordentligt i soffan efteråt. 

 

Har inte haft så mycket ångest som idag. Skulle sprungit ikväll men jag klarade inte av det, tryckte så jävla mycket i bröstet att jag bara promenerade. Hade bara ätit ett par ägg idag och kände mig helt koko. Fick promenera lugnt ikväll med  hunden för att inte bli så yr. På vägen så passade jag på att handla lite. 

 

Blev bara så trött och irriterad, humöret svängde. Jag cyklade genom stan för att handla hem hundmat (finns inte nån annan butik som har just det fodret) och kände alla möjliga lukter. Friterat, bakelser och alla söta dofter. Höll på att upplösas av ångesten men trampade på. Jag skulle skjuta upp det så länge jag orkade, men äta ikväll. 

 

Jag klarade av totalt... 59 timmar utan att hetsäta. Vilket innebär nästan 2,5 dygn. Jag känner mig nöjd! 

Nu ska jag försöka peppa inför morgondagen. Träffa sjuksköterska. Jag är bara rädd att det ska gå skitdåligt så jag hetsäter en omgång till. Men jag får försöka hålla mig i kragen och försöka vara optimistisk. Bara det att det är svårt när det gäller den här sketna psykvården... 

 

Nästa mål är att försöka orka stå ut tills tidigast fredag. Om jag nu träffar den där läkaren så kanske jag behöver kunna trösta mig lite efteråt. Mest för jag känner så mycket förakt. Noll tillit till den där manslyngeln. Känslan av att behöva slösa min tid på någon som inte ens ansträngt sig för att ringa trots flera tillsägelser (han har inte ens försökt kontakta mig, det står inget i journalen heller att han försökt. Däremot stod det att sjuksköterskan försökt kontakta mig i torsdags och igår vilket hon också gjorde.) 

 

Nåja. Nu är jag pömsig. Och trött. Kanske kan sova inatt. För jag lättade på trycket idag? 

Jag blev irriterad på två saker som triggade igång mig. 

 

Men den tredje saken fick bägaren att rinna över. Och det ledde till att bägaren inte slutade fyllas på. 

 

1. Jag fick en kallelse till psykvården, hos en läkare. Vad är då att vara arg på? DEN DÄR JÄVLA LÄKAREN SOM IGNORERADE MIG!!! Ja. Precis. Exakt. JUST HONOM ska jag träffa. Jag har sån lust att kräkas kaskader av galla på honom, gärna av färgnyansen åt gulgrön-hållet. Jag har aldrig någonsin mått så dåligt som på grund av honom. Alla samtal jag ringt. Inte ett jävla ord från honom. Krävde ju då en ny läkare. Jag trodde jag fick en ny läkare. Men så kom den där jävla kallelsen. Det blir ett surt samtal till dem imorgon. 

 

2. En tjock brud lägger upp en bild på sig själv på facebook. Hon är tjock. På riktigt. I en osmickrande vinkel där magen buktar ut som om hon var gravid (självklart är allt det där bara fett). Första kommentaren var: Vad fin du är! Också den enda.

Det rycker i fingrarna, jag vill inte ens se några kommentarer överhuvudtaget egentligen men känner nästan för att säga något elakt. Visst, hon är söt i ansiktet. Men hennes tjocka kropp och den där komplimangen gjorde mig bara uppgiven. "Jaha, varför försöker jag ens vara smal?" 

(Jag vet att jag inte är frisk här...) 

 

3. Jag blev påmind om att kolla upp när jag hade mina nästa tentor. Det är ju redan om 3 veckor. ÅNGEST. Och jag som tvingas lägga energi på att slåss för att få den här jävla vården samtidigt som jag ruinerar min ekonomi med alla dessa jävla hetsätningar. Jag kommer fan inte fixa tentorna, det känns som att jag bara suttit i en jävla dimma där min hjärna till 96% av tiden tillägnat nåt jag innerligt egentligen hatar men också älskar: MAT. 

Jag måste klara tentor, jag klarar inte av att ha flera omtentor efter mig, jag skulle gå och begå seppuku så jag kunde åtminstone behålla den där jävla hedern. Om jag nu har någon heder i kroppen kvar. 

 

Och det som bara fortsatte, var redan nämnt i punkt 3 - hetssuget som satte in och sen blev det en ond cirkel igen - ekonomin. Och jag kommer behöva handla imorgon. Hundmat. Och jag behöver få hem lite mer bär så jag får i mig det jag ska ha. Det innebär även... Ja det kan ju ni lista ut. 


FAN! 

 

Nu ska jag förbereda mig för en sömnlös natt, eller, nästan sömnlös. Jag har ångesten just nu men vägrar tillåta mig vara så äcklig och vomera när jag varit duktig hela jävla dagen. Tränat så jag väntar på att träningsvärken ska ringa in sig via porttelefonen (den lär får vänta tills någon ska gå ut/in, eftersom jag inte kommer höra den ringa och släppa in skiten.) Ätit duktigt. 1000 kcal max. Promenerat. IDAG ska jag inte faila. Imorgon bitti är det 48 timmar sen jag hetsåt sist. TVÅ dygn. Jävligt bra ändå. Hade jag räknat dagar, då hade jag bara haft EN hetsfri dag. Så jag siktar på att leva lite i förnekelse. Lika bra jag brakar ihop imorgon när jag ändå måste handla. Då får sjuksköterskan se hur jag mår på onsdag. Varför inte göra allt värre när man ändå gör nåt dåligt? (Dvs, satsar på att skrika ännu högre efter hjälp) Har även tankar på att hoppa från en jävla bro. 

 

 

Nu ska jag tagga ner, gå ut med vovve. Sen kanske jag får ta den där jävla ångesttabletten och se om den funkar. Senast jag tog den slutade det med att jag hetsåt. Så jag är rädd. Liksom... Antingen kanske somnar jag på skiten. Eller så får jag väl se ännu värre ut imorgon efter all den här sömnbristen.

 

Känner att jag babblar. Men känner också så himla mycket just nu. Men här väljer jag att klippa. Skönt att skriva av sig lite. Låtsas som om hela världen läser min blogg fast jag inte ens gett ut lösenordet till någon. Än. Tack för du lyssnade! 

Skapade den här bloggen mest för min egna skull. Hur jag mår egentligen vet jag inte. Jag vet inte vad som är fel. 

 

Jag är en 24 årig tjej som bor på västkusten. Har ett aktivt liv (på gott och ont). Pluggar på högskolenivå.

Under sommaren utvecklade jag ätstörningar på riktigt. 

 

I hela mitt liv har jag alltid varit kräsen. Jag slutade äta tillräckligt när jag fyllde tvåsiffrigt skulle jag gissa. Har inte lagt sånt på minnet. Tränade gymnastik sen jag började gå (jag hoppade i sofforna och sängarna och var hyperaktiv, mina föräldrar lät mig därför börja gymnastiken för att bli av med energin). Jag tränade truppgymnastik tills jag var runt 13 år gammal, Slutade på grund av en skada.

De två senare åren av gymnastiken har det blivit så att jag åkt till och från skolan lokaltrafiken och det innebar även att jag började äta mindre genom att hoppa över middagar, jag åkte ofta antingen till stallet eller till träningarna direkt efter skolan. Jag drack bara ett glas Oboy innan jag stack till skolan. Ingen frukost. Och när jag åkte hem efter träningarna eller stallet så åt jag bara det jag kände för. Det kunde vara mackor. Eller så kokade jag makaroner. Om det fanns mat hemma kvar och jag tyckte om den så åt jag en sen middag. Jag var sällan hemma. 

 

Jag minns att jag blev viktfixerad i tidig ålder, jag minns hur jag kunde fråga mina kompisar hur mycket de vägde. Jag vägde alltid mindre och ville väga lika mycket som dem. Detta började i lågstadiet. 

Det slutade med att jag ljög och la till 1-2 kilo. Varför jag ville väga mer vet jag inte idag. Och minns inte heller varför. Jag är född med en vinnarskalle och jag ville aldrig vara sämre.

 

Jag vägde ganska lite. Flyttade hemifrån som 17 åring och började leva som jag gjorde. Åt abnorma mängder mat, men gick också ridsportgymnasiet där vi var i stallet nästan hela dagarna. Andra året hade jag en egen häst, tredje året hade jag två hästar under halva läsåret. 
Skaffade mig en sjukt dålig karaktär, åt skräpmat, framför allt pizza ca 2-3 gånger i veckan (bodde granne med en pizzeria). Gick inte upp i vikt eftersom jag ibland hoppade över frukost. Eller så åt jag inte tillräckligt. Eller så var jag jämt ute i stallet så jag var aldrig hemma. Jag vet inte riktigt där. Allra värst blev det när den ena hästen togs bort. Då började jag skära mig på nytt (första gången var när jag var nästan 15, minns att jag hade bandagerat armen och sov med långtröja. Dagen efter var min födelsedag och jag skämdes så när mamma och syskonen kom in och grattade mig.) 

 

Sen efter gymnasiet flyttade jag ihop med en kille som inte var snäll mot mig. Under de här åren gick jag upp 13-14 kg. Blev fet. Mådde dåligt. Kläderna blev små och jag fick köpa nya kläder. Mycket berodde på inaktivitet och depression. Bröt ihop, hamnade på akuten flera gånger. 

 

Sökte tröst hos en annan kille. Slutade med att vi blev tillsammans. Vi hade ett bra förhållande i några år. Det tog slut för vi var mer som vänner mot slutet. Men under den tiden tillsammans blev jag beroende av honom. Jag sökte alltid tröst hos honom. Matmässigt bestämde jag mig för att sluta upp med att vara tjock. Började äta LCHF och tappade 14 kg. 

Mina ÄS tog nog fart först efter att vi gjort slut. Jag svalte för jag inte mådde så bra, jag var ensam och ledsen, det var problem med boendet och hunden som blev attackerad. Åt nästan ingenting på två veckor och tappade 2 kg till. La ner all träning då också för att inte förstöra mig själv. Kom igång med träningen på nytt, började äta igen. Men här visste jag inte att jag började överäta. Jag överåt på LCHF produkter för jag var sugen. Jag gick upp ca 8 kg, mest över julen där hetsen började.

I våras började jag räkna kalorier och återtog kontrollen över matintag och träningsvolym. Ökade träningsvolymen, men mest av den anledningen att jag genomfört en tjejklassiker i år. Trivdes med all träning, tappade vikten i lagom takt, som planerat. Men... En dag i veckan släppte jag på kontrollen. För varje vecka som gick blev det värre och värre. 
I somras blev en kompis arg på mig. För jag pratade bara om kalorier. Hon blev galen. Det var första riktiga varningstecknet. 

Jag blev i samma veva deprimerad och utvecklade viktfobi. Bestämde mig för att sluta deffa (jag bantade aldrig, jag deffade med syftet att få bort fettmassa). I ett desperat försök att hålla vikten började kompensationsbeteendet komma fram. Jag åt alltmindre dagen efter en ätardag och kunde köra dubbla pass. Ångesten fanns där. Jämt. Även om jag njöt av att få äta. (Idag är jag knappt kräsen, älskar att äta!). 

 

Lyckades som bäst hålla NIO dagar utan att hetsäta sedan i mitten av somras, där jag bestämde mig för att sluta räkna kalorier och ta bort mina planerade ätardagar. 

 

Hur är läget idag? 
Tja... Jag sökte vård i början av augusti hos PIVA. Sen dröjde det innan jag fick en tid. I början av september fick jag en tid efter x antal samtal. Träffade då en läkare och vi kom fram till att jag led av bulimia nervosa utan självrensning eftersom jag inte spyr eller tar laxeringsmedel. 

Läkaren skulle skriva ut två recept. Jag fick bara ett recept. Den helgen var bara början på det värsta. Jag fick inte ut rätt tabletter (enbart ångesttabletter som ökade min aptit) och jag hade värsta matorgien den helgen. Jag hade ringt till psykmottagningen och bett om att få receptet i två dagar. (jag var hos läkaren onsdagen, ringde torsdagen och fredagen) och hade världens ångest. Han ringde upp mig på måndagen och fixade receptet och beklagade sig för misstaget (tack för det!!!) och skulle ringa mig dagen därpå för han hade en väntande patient. 

 

Dagen gick. Tisdagen kom och gick. Onsdagen kom och även den dagen gick. Hela veckan gick. Inget samtal. Jag gör x antal försök att få tag i läkaren. Utan resultat. 

Utvecklar då självskadebeteendet på nytt ("skärfri" i 1,5 år). 

Fortfarande har jag inte hört av den där jävla läkaren. Men jag har ÄNTLIGEN fått en tid hos en sjuksköterska. EN SJUKSKÖTERSKA!!! Senast jag var i psykvårdens händer fastnade jag hos en sjuksköterska. Kom aldrig någonvart med mitt mående. Det har legat och lurat länge. 

 

Antideppens verkan då? Fluoxetin som ska funka mot bulimi. Jag har inte hört nåt om att jag ska äta 60 mg som är dosen till bulimiker. Jag äter 40 mg just nu. Och jag är fortfarande labil. Får sjuka ångestattacker och jag gråter eller skrattar på en och samma dag. Undrar vad det är med mig egentligen?

 

Ja. Det var om min relation till mat och lite andra delar av mitt liv fram tills idag.