Kampen mot bulimi

Åt tills jag storknade. Verkligen. Hade ont i magen. Tvingade i mig mer vätska. Bara för att det ska bli enklare att spy.

 

Spydde nog mer än någonsin. Började hetsätningen med chili cheese som jag hittade på Willys och doppade dem i stark tacosås. Sen åt jag en massa annat. Bulimikarriär i full fart. Fan...

Note to self: Ät inte starkt kryddad mat om man nu vill spy. Ont i halsen. Spydde tills jag inte lyckades få upp mer. Kände mig inte mätt längre när jag var klar. Men inte heller hungrig. 

 

En och halv timme senare känner jag mig hungrig. Jag har lite kvar att äta ur hetsätningen. Men vet inte om jag vågar äta. Av rädslan att känna att jag vill spy upp det igen. 
Funderar på att ta mig ett kvällsmål. Men känner oro för att bli mätt. Mätt = spyr gärna.

 

Jag är också livrädd för att mitt sätt att spy ska göra det svårt för mig resten av mitt liv. Jag spyr inte med några hjälpmedel, dvs inga tandborstar i halsen, inga fingrar i halsen. Ingenting sånt. Hur jag spyr tänker jag inte berätta. Av den anledningen att jag inte uppmuntrar det här beteendet. Så ni som inte vet hur man spyr och inte lyckats med saker ner i halsen inte kan sluta som mig. Jag har inte lätt för att spy annars, Försökte med fingrarna en gång men krampade så in i helvete i hela kroppen och fick en större ångest än att jag var smällsvullen. 

 

Hade en tanke tidigare idag om att tvinga i mig mat så jag blev mätt. Alltså, behagligt mätt och inte svullen-mätt. Men jag blev bara rädd. För att jag ska bli fet... 

 

Just nu är jag väldigt ledsen. För jag saknar verkligen att äta vanlig och god mat. MAT. RIKTIG MAT!!! Men nu klarar jag inte ens av det pga ångesten. Jag har en halv älg i frysen. Men kan inte ens laga det. För jag är så jävla rädd för att bli tjock. Samtidigt som jag är så jävla medveten om att bulimin inte gör mig smalare.

 

Ikväll var lite annorlunda. Jag skar mig inte. Kände inte för det. Så jag lät bli. Friskhetstecken? Nja... Kände nog mest att armen var lite väl karvad, finns inte mer plats att karva på, om inte på insidan av armen. Jag är inte så säker på om jag vill skära mig där än... 

 

Nåja. Rasta vovve, mata honom och sen lägga mig och dö. Eller nåt. Trött på livet. Trött på mig själv. Framförallt trött på att inte kunna hantera på den här förbannade sjukdomen. 

Funderar på en omgång till ikväll. Vaknade och tröståt resten av chokladen. Spydde dock inte. Orkade inte. 

Vaknade kl 5 idag. Inte kunnat somna om. Kunde inte heller somna inatt. Skrattretande. Blir så trött på skiten.

Tog på mig jobbyxorna nu. De har krympt. Eller snarare - jag håller på att bli tjock igen. Bulimin hjälper mig inte ett dugg. det vet jag. Men jag kan inte låta bli. Jag vågar inte äta mig mätt. För då vill jag bara spy. Jag kan inte ens äta normalt. För jag vet inte hur man äter normalt. Fan också. Hatar mitt liv just nu.

 

Nu ska jag till jobbet. Tänker uthärda en dags jobb. Måste jobba. Vill ha kvar jobbet också så jag kan sommarjobba där ifall det skiter sig med mina drömmer. Vilket det kommer att göra med den här förbannade jävla bulimin. 

 

Idag är jag arg på Bulimia. Jag är arg på henne. Jag hatar henne. Jag är trött på henne. Jag är trött på att kämpa emot henne. Jag orkar inte kämpa mot henne alla gånger. FAN TA DIG, BULIMIA!!!

Satt och hetsåt i en timme. Ställde mig sen framför toalettstolen och spydde. Har nog inte spytt så mycket som idag. Jag åt inte upp allt, dels för jag inte ville det. Dels för jag tyckte det räckte och avslutade det hela med att svepa ner ett stort glas fuskcola och sen var jag sprängfärdig. 

 

Det var så nära att jag INTE gjorde det här. Min tankegång när jag handlade löd så här:

"Det är okej, jag får hetsäta idag."

"Men jag vill inte det egentligen..."

"Vill jag inte så borde jag låta bli."

"Nej, jag får inte, jag vill ju inte."

"Fan, nu blir jag tvungen. Jag får inte!!!"  ("jag får inte..." och det är kört...)

Sen startar det om igen. Som om en låt sattes på repeat. 

Jag blev bara tröttare och yr av alla tankar som slogs.

Jag blev besegrad, Orkade inte. Så jag plockade ihop det jag fantasierat ihop. Drömt ihop på nätterna. 

 

Jag skulle kunna skriva upp mängderna men jag vågar inte, inte än.

 

Nu fortsätter jag se klart på filmen och sen går jag och lägger mig och då tänker jag sova som ett litet barn. Om inte redan nu framför filmen. 

 

God kväll! 

Likt förbannat kommer den där hatade vännen Mia och hånskrattar åt mig som förtvivlat för tillfället ta timme för timme. 

Men tröttheten, det svängande humöret gör det så svårt. 

 

Tanken är alltid god. Men jag klarar inte av det. Jag klarar inte av nåt när krav ställs på mig. Jag hade ångest för bilen EVENTUELLT inte skulle starta. Ja precis. Eventuellt. Inte ens säkert att den inte skulle startas. 

Då letade jag efter plan B. Kunde fråga en snäll kompis som hjälpt mig i somras. Men valde att inte göra det. Varför? För vi inte har hörts sen dess. Det är ett par månader sen nu. 

Fick då förslaget av min vän, som alltid är så fin och påhittig. 
Men ju mer hon malde på desto större press kände jag lades på mig. Att jag måste göra si och så. Även om baktanken var god. Jag måste säga ifrån i de lägen. Att det inte funkar. Att jag inte är mottaglig för sånt just nu.

 

Jag är så himla trött just nu. Så arg och besviken. Så ledsen. På mig själv. För jag inte förmår att behandla mig själv bättre. Även om jag vill så kan jag inte sätta det i handling av någon anledning. 

 

Så ikväll, tänker jag tillåta mig själv att hetsäta. Det har jag sagt att jag får. Fredag idag. 

Jag växlar hela tiden mellan "Får inte hetsäta, försöka vänta tills imorgon istället!" och "Det är okej att falla, ät du ikväll". Den första delen triggar igång rebellen i mig. Ungefär som "Rör ej!" och jag ändå TVUNGET ska peta på det som man inte får röra. Den andra delen lugnar mig. Och plötsligt känner jag "Jag vill äta..." och då säger den förnuftliga delen av hjärnan "Nej nej, låt bli!" och reptilhjärnan "ÄÄÄÄT!!!!!" 

 

 

FUCK GÅ OCH DÖ! 

(Och ja. Det blir till hetsäta ikväll. Har inte bestämt mig för vad än. Försöker dra ut på tiden så gott jag kan också så det blir så sent som möjligt. Inte för sent. För då hinner jag sova ikapp innan jobb imorgon!) 

Var ute på en väldigt skön promenad i två timmar, gick längs med havet och njöt av solnedgången. Men sen när jag gick tillbaka hem kände jag mig inte färdig. Så jag gick och handlade. Hetsåt till en film. Spydde efteråt. Fick upp mer än förra omgången. Jag lär mig spy jag. Bra och dåligt. Mest dåligt. 

Funderar på varför jag gjorde en omgång 2. Vet inte egentligen. Eller så har jag redan hunnit glömma bort nu i efterhand. Borde börja skriva ner vad jag känner och/eller tänker innan jag kör igång. Samtidigt som det faktiskt händer att jag äter bara för att jag kan. För jag inte bryr mig helt enkelt. För jag är trött. Ungefär så. 

 

Nu ska jag nog sätta på en riktigt äcklig film och somna till den.

Jag somnade. Innan klockan tolv. Och sov till klockan nio. Det var välbehövligt. Skulle kunna sova mer men det ska jag inte. Vaknade och kände ingenting. Trots jag drömde att pappa och jag köpte godis på Willys. Jag blev så besviken när jag inte hittade negerbollarna i hyllorna (det finns ju såna nu på Maxi) men gick runt och plötsligt fanns de där. Och eftersom pappa var där skulle han också betala för godiset så jag behövde inte bry mig om vad det skulle kosta. 

Det känns bra att drömmen inte triggade igång mig på något sätt. Jag är okej nu. Känner inte lika stor rädsla för att äta heller, kanske för jag spydde igår...? 

 

Åt frukost. Ja jag åt frukost. Kokade ett par ägg och åt dem nu. Ska till gymmet innan lunch. Ska nog försöka springa en kort vända ikväll, blev ju inget igår.

 

Tror jag ska dra in på matintaget idag. Eller mat och mat. Jag äter ju inte ens tillagad mat längre förutom gröt... Jag har ju typ blivit rädd för det, vill inte gå upp i vikt. När jag äter mat så är det skräpmat i en hets. Kanske om jag lär mig spy mer vågar jag äta mat mellan omgångarna och då utan att spy? Herregud. Spydebuten är verkligen illa för mig. Fan också. 

 

Jag spydde. På riktigt. Hetsåt och kände mig dåsig och illamående. Drack lite mer. Gick och testade. Den här gången gick det. Trodde inte det men det kom plötsligt. Har haft värre hetsätningsomgångar så jag är ganska nöjd med att inte ha hetsätit SÅ mycket ikväll. Skar mig i armen efter allt. Det är visst den nya ordningen. Så att jag känner att jag kan koppla av ordentligt i soffan efteråt. 

 

Har inte haft så mycket ångest som idag. Skulle sprungit ikväll men jag klarade inte av det, tryckte så jävla mycket i bröstet att jag bara promenerade. Hade bara ätit ett par ägg idag och kände mig helt koko. Fick promenera lugnt ikväll med  hunden för att inte bli så yr. På vägen så passade jag på att handla lite. 

 

Blev bara så trött och irriterad, humöret svängde. Jag cyklade genom stan för att handla hem hundmat (finns inte nån annan butik som har just det fodret) och kände alla möjliga lukter. Friterat, bakelser och alla söta dofter. Höll på att upplösas av ångesten men trampade på. Jag skulle skjuta upp det så länge jag orkade, men äta ikväll. 

 

Jag klarade av totalt... 59 timmar utan att hetsäta. Vilket innebär nästan 2,5 dygn. Jag känner mig nöjd! 

Nu ska jag försöka peppa inför morgondagen. Träffa sjuksköterska. Jag är bara rädd att det ska gå skitdåligt så jag hetsäter en omgång till. Men jag får försöka hålla mig i kragen och försöka vara optimistisk. Bara det att det är svårt när det gäller den här sketna psykvården... 

 

Nästa mål är att försöka orka stå ut tills tidigast fredag. Om jag nu träffar den där läkaren så kanske jag behöver kunna trösta mig lite efteråt. Mest för jag känner så mycket förakt. Noll tillit till den där manslyngeln. Känslan av att behöva slösa min tid på någon som inte ens ansträngt sig för att ringa trots flera tillsägelser (han har inte ens försökt kontakta mig, det står inget i journalen heller att han försökt. Däremot stod det att sjuksköterskan försökt kontakta mig i torsdags och igår vilket hon också gjorde.) 

 

Nåja. Nu är jag pömsig. Och trött. Kanske kan sova inatt. För jag lättade på trycket idag? 

Avverkat en natt med få timmars sömn. Somnade nån gång vid tvåtiden tror jag, tidigast iaf. Vaknade första gången klockan sju. Kissade. Och la mig igen, kunde inte somna. Klockan 8... Kunde inte somna än. Låtsades att jag sov.  Halv nio. Nä jag sover fortfarande... 

Klockan nio blev jag väckt av idiotphonen. Hoppsan, jag somnade visst. Låg och halvsov i en halvtimme innan jag makade mig upp. Tänkte att jag skulle skita i frukost idag. Också lunch. Mätte mig. Jag har gått ner nån cm runt kaggen. Då är det ju bättre att låta bli att äta. 

 

Jag hade turen att det slutade regna när jag tog ut vovven innan skolan också. Gick till skolan fem i tio. Vid gott mod. Trots bristen på sömn. Går in i vårt rum. Det första jag får syn på var en påse tortillachips. Sen ser jag en kompis sitta och äta på en dubbelMars. Grinigheten slog till. Jag kommer ju ändå aldrig vara så snygg som jag var i somras, precis innan jag föll ur formen. Och jag måste handla idag. Katastrof.

 

Och ja just det!

Min kompis och jag diskuterade ärr eftersom hon skar sig i fingret. Jag har ett par ärr på mina händer efter ett par klantiga olyckor. Ärr på händerna är ingen fara, märks inte. Sen kläckte hon ur sig "Men ärr på armarna efter skärsåren är äckliga, usch!" och jag bara nickade. Ryckte på axlarna och fick plötsligt en impuls att kavla upp min ena tröjärm och visa henne vad jag gjort och säga att det hon precis sa var helt onödigt.

Jag höll tillbaka impulsen och tänkte att det bara är för hon inte vet något om hur det är att må dåligt. På riktigt. Så jag var tyst en stund.

 

Gick sen hem. Genom de där förbannade lunchrummen. Ville skita i lunchen men bestämde mig för att koka ägg ändå. Och dricker en skön och varm kopp te. Och funderar på hur jag vill lägga upp min kväll. Jag har iallafall klarat av 2 dygn utan hetsätning. Känns rätt okej. 

 

Igår kväll hade jag plötsligt ett litet hopp om att kunna ta mig ur det här på egen hand. Men sen påmindes jag om att jag har ju andra problem fortfarande. Som jag inte kan hantera på egen hand. Ätstörningen i sig är ju inte ett primärt problem för mig egentligen. 

Jag blev irriterad på två saker som triggade igång mig. 

 

Men den tredje saken fick bägaren att rinna över. Och det ledde till att bägaren inte slutade fyllas på. 

 

1. Jag fick en kallelse till psykvården, hos en läkare. Vad är då att vara arg på? DEN DÄR JÄVLA LÄKAREN SOM IGNORERADE MIG!!! Ja. Precis. Exakt. JUST HONOM ska jag träffa. Jag har sån lust att kräkas kaskader av galla på honom, gärna av färgnyansen åt gulgrön-hållet. Jag har aldrig någonsin mått så dåligt som på grund av honom. Alla samtal jag ringt. Inte ett jävla ord från honom. Krävde ju då en ny läkare. Jag trodde jag fick en ny läkare. Men så kom den där jävla kallelsen. Det blir ett surt samtal till dem imorgon. 

 

2. En tjock brud lägger upp en bild på sig själv på facebook. Hon är tjock. På riktigt. I en osmickrande vinkel där magen buktar ut som om hon var gravid (självklart är allt det där bara fett). Första kommentaren var: Vad fin du är! Också den enda.

Det rycker i fingrarna, jag vill inte ens se några kommentarer överhuvudtaget egentligen men känner nästan för att säga något elakt. Visst, hon är söt i ansiktet. Men hennes tjocka kropp och den där komplimangen gjorde mig bara uppgiven. "Jaha, varför försöker jag ens vara smal?" 

(Jag vet att jag inte är frisk här...) 

 

3. Jag blev påmind om att kolla upp när jag hade mina nästa tentor. Det är ju redan om 3 veckor. ÅNGEST. Och jag som tvingas lägga energi på att slåss för att få den här jävla vården samtidigt som jag ruinerar min ekonomi med alla dessa jävla hetsätningar. Jag kommer fan inte fixa tentorna, det känns som att jag bara suttit i en jävla dimma där min hjärna till 96% av tiden tillägnat nåt jag innerligt egentligen hatar men också älskar: MAT. 

Jag måste klara tentor, jag klarar inte av att ha flera omtentor efter mig, jag skulle gå och begå seppuku så jag kunde åtminstone behålla den där jävla hedern. Om jag nu har någon heder i kroppen kvar. 

 

Och det som bara fortsatte, var redan nämnt i punkt 3 - hetssuget som satte in och sen blev det en ond cirkel igen - ekonomin. Och jag kommer behöva handla imorgon. Hundmat. Och jag behöver få hem lite mer bär så jag får i mig det jag ska ha. Det innebär även... Ja det kan ju ni lista ut. 


FAN! 

 

Nu ska jag förbereda mig för en sömnlös natt, eller, nästan sömnlös. Jag har ångesten just nu men vägrar tillåta mig vara så äcklig och vomera när jag varit duktig hela jävla dagen. Tränat så jag väntar på att träningsvärken ska ringa in sig via porttelefonen (den lär får vänta tills någon ska gå ut/in, eftersom jag inte kommer höra den ringa och släppa in skiten.) Ätit duktigt. 1000 kcal max. Promenerat. IDAG ska jag inte faila. Imorgon bitti är det 48 timmar sen jag hetsåt sist. TVÅ dygn. Jävligt bra ändå. Hade jag räknat dagar, då hade jag bara haft EN hetsfri dag. Så jag siktar på att leva lite i förnekelse. Lika bra jag brakar ihop imorgon när jag ändå måste handla. Då får sjuksköterskan se hur jag mår på onsdag. Varför inte göra allt värre när man ändå gör nåt dåligt? (Dvs, satsar på att skrika ännu högre efter hjälp) Har även tankar på att hoppa från en jävla bro. 

 

 

Nu ska jag tagga ner, gå ut med vovve. Sen kanske jag får ta den där jävla ångesttabletten och se om den funkar. Senast jag tog den slutade det med att jag hetsåt. Så jag är rädd. Liksom... Antingen kanske somnar jag på skiten. Eller så får jag väl se ännu värre ut imorgon efter all den här sömnbristen.

 

Känner att jag babblar. Men känner också så himla mycket just nu. Men här väljer jag att klippa. Skönt att skriva av sig lite. Låtsas som om hela världen läser min blogg fast jag inte ens gett ut lösenordet till någon. Än. Tack för du lyssnade! 

Vaknade imorse efter att ha drömt om de där förbannade chipsen med grillad ost och löksmak. Mysfredagens vinnare tror jag den kallas. Hittade inte den igår kväll när jag handlade och köpte mig en rör pringles (110 g mindre än en påse chips, finns ju aldrig 200 grammare i de större matbutikskedjorna, värdelös skit!). Nöjde mig med skiten då. 

 

MEN... Har jag fått en dille på nåt så MÅSTE jag ha det. Så det får bli jakt efter den där smaken nästa gång hetssuget slår till och jag orkar inte stå upp mot skiten. För nu har jag slutat upp med att unna mig och äta för smakens skull (det där lärde jag mig precis innan jag blev så pass dålig och ångestfylld att jag inte hade "råd" med sånt skit mellan hetsätningsattackerna). 

 

Åt inte upp allt igår kväll när jag hetsade, var nöjd med det. Men eftersom jag vaknade med sån ångest efter den där förbannade drömmen imorse. Och lägg till lite näsblod som tydligen torkat och sen när jag snytit till så rann det till igen. Kan bero på den uteblivna sömnen. Well. Då kände jag mig bara uppgiven och ledsen. Är livet verkligen värt att leva när man ska vakna upp och må så här. Jag som planerat dagen och tänkt göra den till nåt bra. 

Gick och åt upp resten som jag inte åt igår. Gick och fick upp lite. Det är nog inte av större betydelse om man ska kolla på kalorierna. Men det kändes bättre i kroppen ändå. Psyket. Att jag iallafall blev av med lite. Kräktes inte, hulkade inte. Då känns det okej. Min emetofobi kanske inte är så illa längre trots allt...

. 

 

Sen bestämde jag mig för att ändra på allt. Startade upp med att fasta, promenera med vovve, tvätta och sen kände jag att det luktade S-K-I-T. Luktade fan ångest i hela jävla lägenheten. Började vädra lite. Skulle städat men kände bara att jag var för trött på grund av den bristfälliga sömnen. Men fick iallafall borstat bort 5 kg ull från hunden samtidigt som jag kollade på en psychofilm. DÄR började jag må bra. Kände mig som en bra matte. Som tog hand om hunden. Jag känner ofta att jag försummar honom när jag mår dåligt men han lider ju inte. Han får mat och vatten. Han får promenader och sällskap. Han får allt han behöver i grunden. Det är bara det lilla extra som jag ibland sänker mig själv för jag inte ger honom det. Men idag kändes det bra. 

 

Och den braiga känslan har hållit i sig och jag har varit vid gott mod. Städade också här, diskade och allt. Bara dammsuga och våttorka golvet som är kvar att göra, det tar jag imorgon. Bara att få lite ordning på det här kaoset tog en timme. Jag hann med en mils löpning ikväll. Tog en proteinbar efter det. Då hade jag fastat i tolv timmar. Nu ska jag fasta i ytterligare 12 timmar. Då har jag lyckats med att få i mig bara cirka 210 kalorier på ett dygn. (hade jag räknat dagar hade jag inte tänkt så här, för jag åt ju en bazinga stor frukost). Sen därefter kan jag tänka mig att börja äta smått igen. Målet är att INTE hetsäta förrän tidigast på onsdag. Det får vi hoppas att jag lyckas med. Jag har egentligen inte råd med allt skräp. Får försöka hetsäta mer på havregrynsgröt. Eller älg. Jag har en halv älg i frysen, typ... Synd att det är sockret som jag vill åt. 

 

Nu ska jag sätta på en film och slötitta på den tills jag somnar. Har slutat känna stress över att inte sova. Tycker någon jag ser för jävlig ut får de väl säga till och/eller fråga mig. Om inte - Skit i att ens tänka tanken då, du bryr ju dig inte tillräckligt för att fråga, idiot.

 

(Rubriken syftade på att jag LYCKADES vända på dagen. Det klarade jag inte av igår. Det har jag aldrig lyckats med tidigare heller. Om jag har det så har jag inte haft tillräckligt med minne för att lagra in det)

Det var det som drev fram mig till att skapa den här bloggen. Jag kan inte erkänna för någon. Inte ens min närmaste vän som vet ALLT om mig dittills. Tills för någon timme sen visste hon allt om mig. Hon har själv haft ÄS. Men jag kan ändå inte erkänna för henne. 

 

Jag trodde jag nått botten när jag började skära mig. Jag har ju emetofobi och därför kräks jag inte efter att jag hetsätit. Men... Idag. Lyckades jag få upp lite. Inte kräktes, inte så jag hulkade. Använde inte fingrarna. Använde mina magmuskler till att pressa upp det. Jag gjorde inte det direkt efter jag hetsåt så jag fick inte upp så mycket alls, det mesta hade hunnit sjunka ihop liksom. Men det funkade. 

Men emetofobin då? Eftersom jag inte hulkade kändes det inte så farligt alls... Och visst fick jag ångest av att kräkas. Den ångesten bedövade jag med att skära mig. Nu är jag lugn och trött. Haft sjuk ångest hela dagen, men höll mig från att äta mest för jag inte ville hetsäta hela dagen lång. Förra veckan klarade jag SJU dagar utan att hetsäta. Bara för jag sprang det sista loppet i Tjejklassikern och inte ville sabba uppladdningen med att hetsäta och jäsa... 

 

Nu är det högre frekvens på hetsätningsattacker. Plånboken lider, själen lider och jag lider. Jag skriker efter hjälp. Men jag får ingen hjälp. Trots att jag hela tiden påpekar att jag vill inte ha någons hjälp, jag vill ha verktygen för att kunna återta kontrollen över min hjärna. Psykvården bara rycker på axlarna känns det som. Jag känner mig så värdelös. Inte värd att få hjälp. 

 

Varför anamia? 
Ana = anorexi. Det har jag dagarna efter jag hetsätit eftersom jag inte spyr. Då slutar jag äta. Maxgränsen är 1000 kcal. Enbart protein. Och så tränar jag på det. Men den senaste veckan har jag börjat fasta. 

Mia står för bulimia. 

 

En sak till kom jag på. Det finns inte nåt som heter DAGAR i min värld. Det finns bara timmar. Fasta i 24 timmar. Inte en dag. 24 timmar. Tränar jag så tar jag en proteinbar efteråt. Bara för att försöka vara "snäll" mot min kropp men inte på bekostnaden av psyket. Hetsäter jag t.ex kl 22 en kväll och hetsäter igen nästa kväll kl 20. Det är då inom 24 timmars ramen. Då behöver jag inte svälta så länge, då kompenserar jag med enbart protein. Men hetsäter jag uppåt 48-72 timmar, ja, då blir det fasta och sen kompensationsätande.

 

Tror jag har fått sagt allt just nu. 

Kampen fortsätter... 

Skapade den här bloggen mest för min egna skull. Hur jag mår egentligen vet jag inte. Jag vet inte vad som är fel. 

 

Jag är en 24 årig tjej som bor på västkusten. Har ett aktivt liv (på gott och ont). Pluggar på högskolenivå.

Under sommaren utvecklade jag ätstörningar på riktigt. 

 

I hela mitt liv har jag alltid varit kräsen. Jag slutade äta tillräckligt när jag fyllde tvåsiffrigt skulle jag gissa. Har inte lagt sånt på minnet. Tränade gymnastik sen jag började gå (jag hoppade i sofforna och sängarna och var hyperaktiv, mina föräldrar lät mig därför börja gymnastiken för att bli av med energin). Jag tränade truppgymnastik tills jag var runt 13 år gammal, Slutade på grund av en skada.

De två senare åren av gymnastiken har det blivit så att jag åkt till och från skolan lokaltrafiken och det innebar även att jag började äta mindre genom att hoppa över middagar, jag åkte ofta antingen till stallet eller till träningarna direkt efter skolan. Jag drack bara ett glas Oboy innan jag stack till skolan. Ingen frukost. Och när jag åkte hem efter träningarna eller stallet så åt jag bara det jag kände för. Det kunde vara mackor. Eller så kokade jag makaroner. Om det fanns mat hemma kvar och jag tyckte om den så åt jag en sen middag. Jag var sällan hemma. 

 

Jag minns att jag blev viktfixerad i tidig ålder, jag minns hur jag kunde fråga mina kompisar hur mycket de vägde. Jag vägde alltid mindre och ville väga lika mycket som dem. Detta började i lågstadiet. 

Det slutade med att jag ljög och la till 1-2 kilo. Varför jag ville väga mer vet jag inte idag. Och minns inte heller varför. Jag är född med en vinnarskalle och jag ville aldrig vara sämre.

 

Jag vägde ganska lite. Flyttade hemifrån som 17 åring och började leva som jag gjorde. Åt abnorma mängder mat, men gick också ridsportgymnasiet där vi var i stallet nästan hela dagarna. Andra året hade jag en egen häst, tredje året hade jag två hästar under halva läsåret. 
Skaffade mig en sjukt dålig karaktär, åt skräpmat, framför allt pizza ca 2-3 gånger i veckan (bodde granne med en pizzeria). Gick inte upp i vikt eftersom jag ibland hoppade över frukost. Eller så åt jag inte tillräckligt. Eller så var jag jämt ute i stallet så jag var aldrig hemma. Jag vet inte riktigt där. Allra värst blev det när den ena hästen togs bort. Då började jag skära mig på nytt (första gången var när jag var nästan 15, minns att jag hade bandagerat armen och sov med långtröja. Dagen efter var min födelsedag och jag skämdes så när mamma och syskonen kom in och grattade mig.) 

 

Sen efter gymnasiet flyttade jag ihop med en kille som inte var snäll mot mig. Under de här åren gick jag upp 13-14 kg. Blev fet. Mådde dåligt. Kläderna blev små och jag fick köpa nya kläder. Mycket berodde på inaktivitet och depression. Bröt ihop, hamnade på akuten flera gånger. 

 

Sökte tröst hos en annan kille. Slutade med att vi blev tillsammans. Vi hade ett bra förhållande i några år. Det tog slut för vi var mer som vänner mot slutet. Men under den tiden tillsammans blev jag beroende av honom. Jag sökte alltid tröst hos honom. Matmässigt bestämde jag mig för att sluta upp med att vara tjock. Började äta LCHF och tappade 14 kg. 

Mina ÄS tog nog fart först efter att vi gjort slut. Jag svalte för jag inte mådde så bra, jag var ensam och ledsen, det var problem med boendet och hunden som blev attackerad. Åt nästan ingenting på två veckor och tappade 2 kg till. La ner all träning då också för att inte förstöra mig själv. Kom igång med träningen på nytt, började äta igen. Men här visste jag inte att jag började överäta. Jag överåt på LCHF produkter för jag var sugen. Jag gick upp ca 8 kg, mest över julen där hetsen började.

I våras började jag räkna kalorier och återtog kontrollen över matintag och träningsvolym. Ökade träningsvolymen, men mest av den anledningen att jag genomfört en tjejklassiker i år. Trivdes med all träning, tappade vikten i lagom takt, som planerat. Men... En dag i veckan släppte jag på kontrollen. För varje vecka som gick blev det värre och värre. 
I somras blev en kompis arg på mig. För jag pratade bara om kalorier. Hon blev galen. Det var första riktiga varningstecknet. 

Jag blev i samma veva deprimerad och utvecklade viktfobi. Bestämde mig för att sluta deffa (jag bantade aldrig, jag deffade med syftet att få bort fettmassa). I ett desperat försök att hålla vikten började kompensationsbeteendet komma fram. Jag åt alltmindre dagen efter en ätardag och kunde köra dubbla pass. Ångesten fanns där. Jämt. Även om jag njöt av att få äta. (Idag är jag knappt kräsen, älskar att äta!). 

 

Lyckades som bäst hålla NIO dagar utan att hetsäta sedan i mitten av somras, där jag bestämde mig för att sluta räkna kalorier och ta bort mina planerade ätardagar. 

 

Hur är läget idag? 
Tja... Jag sökte vård i början av augusti hos PIVA. Sen dröjde det innan jag fick en tid. I början av september fick jag en tid efter x antal samtal. Träffade då en läkare och vi kom fram till att jag led av bulimia nervosa utan självrensning eftersom jag inte spyr eller tar laxeringsmedel. 

Läkaren skulle skriva ut två recept. Jag fick bara ett recept. Den helgen var bara början på det värsta. Jag fick inte ut rätt tabletter (enbart ångesttabletter som ökade min aptit) och jag hade värsta matorgien den helgen. Jag hade ringt till psykmottagningen och bett om att få receptet i två dagar. (jag var hos läkaren onsdagen, ringde torsdagen och fredagen) och hade världens ångest. Han ringde upp mig på måndagen och fixade receptet och beklagade sig för misstaget (tack för det!!!) och skulle ringa mig dagen därpå för han hade en väntande patient. 

 

Dagen gick. Tisdagen kom och gick. Onsdagen kom och även den dagen gick. Hela veckan gick. Inget samtal. Jag gör x antal försök att få tag i läkaren. Utan resultat. 

Utvecklar då självskadebeteendet på nytt ("skärfri" i 1,5 år). 

Fortfarande har jag inte hört av den där jävla läkaren. Men jag har ÄNTLIGEN fått en tid hos en sjuksköterska. EN SJUKSKÖTERSKA!!! Senast jag var i psykvårdens händer fastnade jag hos en sjuksköterska. Kom aldrig någonvart med mitt mående. Det har legat och lurat länge. 

 

Antideppens verkan då? Fluoxetin som ska funka mot bulimi. Jag har inte hört nåt om att jag ska äta 60 mg som är dosen till bulimiker. Jag äter 40 mg just nu. Och jag är fortfarande labil. Får sjuka ångestattacker och jag gråter eller skrattar på en och samma dag. Undrar vad det är med mig egentligen?

 

Ja. Det var om min relation till mat och lite andra delar av mitt liv fram tills idag.