Not enough.
'Först nu börjar jag repa mig lite efter de här hemska dagarna. Känns som jag gått runt i en dimma och mått skit. Har iallafall inte skurit mig sedan i onsdags om jag inte nu minns fel. Just nu sitter jag här vid ganska gott mod. Har ätit alla mål som jag skulle gjort, inte fuskat. Idag har jag inte spytt och ätit bara 200 g choklad. Har ont i halsen och i munnen efter kräkanden de senaste dagarna och inte haft lust att engagera mig så mycket i mat, mest tagit nåt och ätit bara för att inte gå ifrån matschemat.
Idag har jag orkat plugga och sen ta en längre runda med hunden, det var längesen. Jag har börjat känna att jag får tillbaka energi. Men självförtroendet är verkligen i botten, det är som ett jävla skämt. Jag har inte ens tentaångest för NU är det inte värt det, jag har tillräckligt med ångest. Pluggar bara så gott jag kan sen får jag skriva vad jag kan på tentorna.
Just nu hatar jag mig själv så jävla mycket. Känner mig som en stor jävla fet valross. Vill bara gråta och lägga mig i fosterställning och hetsäta en stor jävla påse choklad i nån form. Jag är så trött på att aldrig kunna vara snäll mot mig själv. Jag vill gå och kräkas (varför vet jag inte). Jag vill skära mig bara för att. Men jag gör inte det för nu är det inte okej. Jag vet att jag känner mig som en stor jävla valross för jag spyr så jävla mycket och kroppen tar alla sina chanser den kan till att suga åt sig så mycket vätska som möjligt. Jag hatar att jag ser så jävla uppblåst ut jämt. Jag hatar att vara sugen på allt möjligt.
Trots den här negativa texten så mår jag inte så jättedåligt (Läser texten en gång extra och tänker "Haha, det där var ju jävligt motsägelsefullt", men ja, kanske ett tecken på labilitet helt enkelt). Tankarna kommer och går. Jag känner mig så otillräcklig och så värdelös. Jag är bara trött på livet. Jag vill bara somna och inte behöva vakna. Sova bort en tid. Starta om på nytt. Men å andra sidan vill jag inte alls starta om på nytt. Vänner har jag ju här, även om vi inte håller så mycket kontakt. Mycket är på grund av att jag dragit mig tillbaka och är hellre hemma.
Mitt mående kan vi kalla för likgiltigt just nu och att mitt huvud är åt helvete. Det känns som att kroppen och knoppen inte alls kan samarbeta på nåt vis. Ville så gärna sticka och träna idag men jag hetsåt och spydde TRE gånger igår kväll. Så nej jag valde att äta kvällsmackor och sen lägga mig. Samma sak idag. Ingen träning den kommande veckan heller.
Jag får prioritera för att orka med allt. Försöker göra saker som ger mig glädje men det är ju inte lätt alla gånger. Det är också jobbigt att må skit, se sig själv i spegeln och försöka rätta till det som ser åt helvete ut. Försöka se ganska söt ut men ser bara alla skavanker i ansiktet. Jag VET att ingen märker dem lika mycket som jag själv. Men jag kan bara inte låta bli att hata mig själv, se mig själv förfalla och ens tillåta mig att göra det för jag inte klarar av att hantera mina känslor.
Sen när jag väl gått ut sätter jag på mig en mask. INGEN skulle misstänka att jag mår så dåligt som jag gör. De jag berättat för har blivit väldigt förvånade. Jag är så jävla bra på att ljuga. Jag hatar att ljuga. Men vad gör man om man inte vill gå ut med att man är en självskadande labil bulimiker?
