Kampen mot bulimi

Hetsåt och spydde tills inget kom upp. Dagens andra omgång. Jag är så trött. Så förbannat trött. Trött på den elaka knuten i bröstet. Trött på Bulimia som hackar i huvudet på mig. 

Känner mig slankare nu efter att ha spytt två gånger, dallrar inte lika mycket. Inte konstigt, vätskan försvinner ju. 

 

Jag är trött på att känna mig otillräcklig och misslyckad. Att vad jag än gör så blir det inte bra. Magen värker. Jag vill svälta. Jag har suttit och pluggat hela dagen och märkt att det är mycket jag inte kan. Och den här tentan är om två dagar. Jag är ett stort jävla skämt. Även om jag säger till mig själv att jag inte ska tänka på prestation så likt förbannat sitter jag och tänker "pluggar jag kanske jag har en chans till..." VAD FÖR JÄVLA CHANS EGENTLIGEN????????? 

 

Just nu är jag fast i det tänket. Hellre kugga än få godkänt. Jag vill ha högsta betyget. Man ska inte jämföra sig med andra men jag känner mig så jävla dålig med mina gymnasiebetyg. Typ alla jag känner har högre genomsnitt och jag känner mig så jävla dåligt. Men vad fan kämpade jag med i gymnasiet, det är ju inte med i räkningen. 
Många säger att gymnasiet var den bästa tiden i deras liv, då livet började men för mig var det bara en fortsättning på det helvetet jag hade. Aldrig som då har jag insett hur falska människorna kan vara. Att man inte heller borde säga saker rakt ut. Det var ett slags kulturkrock. Men det sket jag fullständigt i. Varför i helvete ska man linda in saker när man kan säga rakt ut vad man tycker. Min attityd uppskattades inte. Och alltid var det någon som kollade vad jag fick för betyg på diverse prov. I grundskolan var jag stjärnan i klassen. Men mitt liv spelade på en helt annan ton under gymnasietiden. 

 

Jag vill inte skriva nåt jävla prov när jag vet att jag kan prestera bättre än så här. Men det som står på pappret får jag likt förbannat leva med. Som bland annat t.ex får jag leva med att jag fick IG i projektarbetet och ridningen. Detta följer med mig hela mitt liv och påverkar mig, sorgligt nog. Mest för jag känner skam när jag visar upp pappret för någon. Att jag inte gjorde det bättre och jag inte kan bevisa att jag KAN bättre än så här. Nu är ju gymnasiebetygen ett minne blott. Och det här är liksom min andra chans att få revansch. Jag har det bra egentligen. Ändå åker jag på nåt skit. 

Men det är väl bara att svälja sin stolthet.

 

För att avsluta inlägget (jag är stressad över att behöva stå o laga mat nu men man får skylla sig själv) positivt så är det lite så att hellre JAG får skiten än någon annan. Av deprimerande orsak men också av bra orsak. Dem går jag inte in närmare på. Inte idag.

 

Orkar jag senare tänkte jag slänga upp vad som händer i huvudet på en när man har ångest. Från det att man får ångest och när allt är över. För stunden. Jag blir så ledsen när folk tar saker på så otroligt fel på grund av den bristande kunskapen. Ibland är folk bra trångsynta.