Kampen mot bulimi

Jag har lagt ner så mycket tid och själ på att ta hand om mig. Verkligen ta hand om mig... 

 

Jag är numera friskförklarad. Jag har mitt sista möte på ÄS-mottagning nästa vecka. Jag blev friskförklarad ungeför för ett par månader sedan. Dock har jag kvar mina symptom men jag har mina verktyg nu och det har hjälpt mig sjukt mycket. Det händer att jag överäter ibland. Men vad gör det? 

Jag väger 6 kg mer än innan jag blev sjuk i bulimi. Men... Klädstorleken är densamma som innan, nästan! Jag har sedan under mitt tillfrisknande tränat på gymmet med målet på styrka och på sistone så småningom börjat springa.

 

Jag har tappat 4 cm runt midjan men är viktstabil. Jag har slutat se spindeln, dvs magen och allt det där fettet som egentligen inte existerar, det jag ser är en snygg och hälsosam kropp. Men visst händer det att jag känner mig bullig och rund men jag låter det vara, det är okej att vara lite rund ibland. Det finns ju ändå alltid de som är tjocka på riktigt och det är jag inte. Definitivt inte. Jag tar hand om min kropp bättre idag. Jag mår fortfarande upp och ner. Jag har fortfarande ångest. Jag härdar ut den istället idag eller hanterar den genom att skriva egna dagböcker eller förneka den genom att göra saker som får mig att tänka på annat. Ibland äter jag en påse chips eller en kaka choklad. Men det är ingen större hetsätning. Jag kompenserar inte längre, inte ens med kalorirestriktioner. Jag bara tar nya tag och glömmer det som varit. 

 

Jag går också i KBT som är till stor hjälp. Sedan jag började se en ljusning på tillvaro har hela mitt liv förändrats drastiskt. Jag har en ponny, jag får vara nära hästar, känna doften av de underbara djuren, sitta på hästryggen och bara reflektera över livet. Jag ler igen. 

 

Det har dykt upp en himla fin kille. Han satte mitt hjärta i brand. Jag är så himla kär. 

 

Utan allt som har hänt, utan all min kamp hade det inte hänt. Utan terapin hade jag inte vågat ta för mig när jag förstod att han var killen jag ville ha. 

 

Det finns hopp. Jag är så himla lycklig att jag vill dö emellanåt för då skulle jag få dö lycklig. Jag är så himla glad att nihilisten i mig kommer fram. Skulle han plötsligt vända ryggen till skulle jag inte bli bitter. Jag skulle ändå le. För han fick mig att känna allt jag aldrig känt tidigare. Aldrig känt hur mycket de tre orden betyder. 

 

Det har kommit kommentarer om att de känt igen sig i ångestproblematiken. Jag vill så gärna vara tillgänglig, peppa och visa hur underbart livet kan vara. På riktigt. Men... Skulle jag tala om vem jag var vore jag inte hemlig. Och det här får ingen som är mig nära och kär få veta.

Min ångest inför kärlek, hopp, livet och allt det där kommer alltid vara en del av mig. Jag är så äckligt lycklig att jag vill dö just nu. Men det kan lika gärna vara så att det är becksvart imorgon bitti och jag ser bara allt rasa ihop. Jag bara väntar på att hela min värld ska rämna. Det har alltid hänt innan. Så varför inte nu?
MEN! Jag glömmer inte att njuta av nuet. Det är så himla viktigt att njuta av nuet. 

Så ni, alla därute. Det finns hopp. Säg nej till bulimin. Säg ja till dig själv. Du är värd så mycket mer. Din kropp är brukbar bara en enda gång. Förstör du den har du förstört den för all framtid om den inte läker. Säg nej till allt som inte gagnar dig. 

 

Var snäll mot dig själv. 

Kramar