Dödligt trött.
Åt helvete med ångest.
Halva dagen har gått till att fundera och vända på den där förbannade ångeststeken typ tiotusentjugotolv gånger.
Insåg tidigt också att jag skulle till apoteket. Då sket jag i mellanmålet på eftermiddagen. Hem, promenera hunden och sen till Maxi och ta ut mer antidepp (Ibland undrar jag varför i helvete jag äter dem?) och handla hetsmat.
Ikväll var nog en av de sämsta kvällarna jag haft. Inom loppet av mindre än en timme har jag hunnit äta 0,5 liter glass, 4 st vaniljmunkar och 350 g choklad. Spydde sen som en gris. Därefter skrapade jag bort syran på enligt reglerna. Hämtar kökssaxen och karvar i min arm. Ser hur blodet rinner. Känner mig bara så dödligt trött.
Värdelös.
Patetisk.
Äcklig.
Fet.
Ensam.
Men jag vet ändå att jag inte är ensam. För jag pratar med en vän i det här ögonblicket. Jag pratade med en äldre nära vän som varit med mig de senaste 7 åren. Hon bidrog med kloka ord. Jag svalde min jävla stolthet en stund. Nu ångrar jag det. Mycket. Helvete vad jag ångrar mig.
De där förbannade arbetsbyxorna har skavt i min tjocka och uppblåsta midja hela dagen, det kliar så förbannat där de suttit åt.
Åt 400 g choklad och spydde sen ända tills det brände i halsen och munnen, smaken blev besk och äcklande. Likt när man spyr galla. Nu svider det i munhålan och halsen och på tungan. Jag är dödligt trött.
Passande nog bara att man satte på en romantisk film där huvudrollsinnehavaren ser ut att vara överkörd av en ångvält och ändå hamnar i en triangeldrama där han uppenbarligen kan välja vem han vill ha men inte vet vem han vill ha. Jävla lyxproblem.
I'm saying: TA BÅDA!!! Det är ändå så att man blir sviken i slutändan. Lika bra att ha två stycken, sviker den ena kan man luta sig på den andra.
Jag vill inte vara den jag är. Jag vill inte leva mitt liv. Mitt liv är inte värt att leva.
